Välkommen!
Ett urval av tidigare publicerade krönikor. Och några nya.
Varma hälsningar
Lasse
Barns läs- och skrivkunnande: ”Det är så allvarligt att hela samhället borde orosanmälas…”
…om barns sjunkande läs- och skrivförmåga och att ge dem rimliga förutsättningar som vuxna. ”Nästan var femte 15-åring i Sverige klassas nu som funktionell analfabet”, kunde man läsa i veckan. Det betyder att dessa ungdomar inte ens klarar att läsa en dagstidning. Man kan ju bli fundersam för mindre… Larmrapporterna om barns sjunkande läs- och
Dags att kasta undan bekvämlighetens täcke, och leva.
…om att välja att tacka ja i stället för nej. Det är på morgonkvisten första dagen på sportlovet och solen skiner över snötäckta sluttningar. Jag är fullt koncentrerad, och trots att vi bara varit i gång en kvart sprutar redan svetten. Då hörs ett nytt rop på hjälp. Ajdå, dags för nästa akut-rusning… Men det
Rör det på sig på sig – hälsa!
Om betydelsen av ett ”hej”… Den enkla gesten att hälsa på grannar och förbipasserande ger en trivsel och gemenskap som är värd att vårda. Det är fint. Civiliserat. Men så är det inte överallt. Efter resor och diskussioner med bekantskaper runt om i Sverige, så tycks hälsandet hamnat på dekis på sina håll. Om det
Ibland behöver även de snälla ha hårda nypor
…funderar på om vi har glömt konsten hur man hanterar översittare i stort och smått. Efter en skön jul- och nyårshelg börjar vi ett nytt år. Samtidigt rullar fortfarande ryska stridsvagnar över Ukrainas snömoddiga slätter. Människor dör, och man kan inte låta bli att undra: Hade det kunnat undvikas? Enligt personer som haft med Vladimir
Rim-dags, då är det varningsflagg.
…om att skriva krönikor och att rimmet är en varningsflagg. Det är varningsflagg när undertecknads krönikor avslutas med ett rim. Det är ett säkert tecken på att man skrivit något som man själv inte tycker riktigt håller måttet. Rimmet blir ett sista försök att rädda något som egentligen är utom räddning. Som att vaxa en
Ungen vill tatuera sig…
Lördag eftermiddag. Undertecknad är försjunken i en bra deckare när sjuttonårige sonen hasar förbi.”Du pappa, jag tänker tatuera mig när jag fyllt arton…”, säger han. Jag studsar till i fåtöljen. Men eftersom man vill vara en upplyst förälder (så ofta man orkar) så hejdas en spontan protest strax bakom framtänderna. I stället nickar jag, mumlar
Se upp för 10%-arna..!
…om tumregeln som säger att vissa gör mer skada än nytta. Vi sitter och fikar när hon plötsligt blir grå i ansiktet och viker sig dubbel i soffan. Det är magen, och det känns direkt att det är allvar. Vi åker till vårdcentralen. Där brukar det stå en ambulans, som kan ta henne vidare till
”De vill dra in oss i sina trånga rum där golven knastrar av rädslor”
…om rädslor, hundar, ungar och Krösa-Major i sociala medier. På nyår, vid tolvslaget, går vi alltid ut för att titta på fyrverkerierna. Hunden är med. Han följer raketerna med blicken, tittar förundrat på explosionerna och de vackra färgerna. Huvudet är högt och svansen viftar: ”Det här är kul!” Familjens hund har inget emot att det
Kommer vi att gå tillbaka till kontoret?
…om att vi jobbar hemifrån som aldrig förr. Jag sitter på balkongen när jag skriver det här. Det är vacker försommar. Solen skiner från klarblå himmel och björkarna gungar i en stilla bris. Bredvid datorn ligger en tidning och fladdrar slött. I den var en småkul artikel om författaren Charles Lamb. Så här var det:
En avslöjande olycka
…om när osäkerhet sätter snubbeltråd på vår medmänsklighet. Det är en fin sommareftermiddag på jämtländska vägar med barn och fru i bilen. En långtradare kör framför oss och hastigheten är behagliga nittio kilometer i timmen. Ingen brådska. Plötsligt händer allt på samma gång. En explosion hörs in i bilen, och från främre delen av långtradaren
Tacka vet jag Montalbano!
På TV-fronten… Fotbollsproffset sitter i en vit skinnsoffa i sin lyxvilla. Han spelar gitarr och sjunger en trudelutt. Jag tror det är Dylan. Eller Thore Skogman…. Det låter inget vidare.Jag byter kanal. Samtidigt inser jag att man kanske inte ska vara så rädd att visa upp sina svagheter – och bestämmer mig sonika för att dagens
Lumpen: ”De som skulle behöva det mest, håller sig borta….”
September 2019. Jag besöker Arméns Jägarbataljon i Arvidsjaur och inser att militärtjänst inte är för alla – och att det just därför borde finnas alternativ, för alla. Den unge mannen har en härlig chevron-mustasch och leende ögon. Han berättar om sin utrustning: ”Det här automatgeväret heter AG 90 B, väger sexton kilo och är effektivt