…är på familjedag i lumpen och inser att militärtjänst inte passar alla – och att det just därför borde finnas alternativ, för alla.
Den unge mannen har en kraftig rödlätt mustasch och leende ögon. Han berättar om sin utrustning: ”Den här bössan heter AG 90 B, väger sexton kilo och är effektivt upp till två tusen meter. Den stoppar det mesta.”
Det är familjedag i lumpen.
Anhöriga är inbjudna till de lappländska skogarna för att se vad de gör på dagarna. Mycket är sig likt sedan man själv gjorde lumpen för snart trettio år sedan, och man ler när man ser de blåvita sängkläderna.
Enda skillnaden är att en del utrustning är modernare, och att det finns kvinnor med bland rekryterna. De är inte många, kvinnorna, runt tre procent på det här stället och de gör exakt samma utbildning som männen.
Vi går vidare till nästa station. Här möter en annan pigg rekryt och vi erbjuds vi att smaka på kokt skägglav (inget vidare) och granskotts-te (gott).
Det formligen lyser självförtroende om de unga männen och kvinnorna. Man blir på gott humör.
Personligen har jag ett rätt svalt intresse för vapen och det militära. Men det finns ett bra citat: ”En riktig soldat slåss inte för att han hatar det som är framför honom, utan för att han älskar det som är bakom honom.” (G.K. Chesterdon).
Alltså: Att försvara sig är helt OK, och därför ställer jag upp om jag kan göra nytta – för att jag ”älskar det och de som är bakom”.
I övrigt slipper jag helst.
Men tillbaka till de unga och lumpen.
Årets kull (2019) med nittonåringar är totalt nittiofem tusen. Av dem blev tretton tusen kallade till mönstring och fyra tusen uttagna att göra värnplikten. Nästa år ska det ökas till fem tusen. Det är rätt lite.
I början av nittiotalet, när jag gjorde lumpen, var samma siffra drygt fyrtio tusen, och då var vi dessutom 1,5 miljoner färre invånare i Sverige.
Flera undersökningar visar att runt sju av tio av svenskar tycker att vi ska återinföra allmän värnplikt. Två av tio är emot.
Personligen tror jag inte på allmän värnplikt, långt ifrån alla passar i det militära.
Däremot hörde jag en idé om en allmän ”Krisberedskaps-tjänst” för både kvinnor och män.
Det vore utmärkt.
Där skulle försvaret vara en del, men även andra områden som t.ex. sjukvård, räddningstjänst, kraftnät, lantbruk, äldrevård, barnomsorg m.m.
Det tror jag skulle vara bra idé, av många anledningar.
Inte minst som en sista grundlig avstämning vad samhället förväntar sig av den som är myndig i Sverige, som medborgare, som medmänniska, som blivande förälder – innan man tar klivet ut i riktiga vuxenlivet.
För på den punkten råder det stor förvirring idag.
Dessutom vore det ett fenomenalt tillfälle att fånga upp unga som tidigt hamnat på glid. En sista chans att få dem på rätt köl, för att slippa framtida lidande och kostnader för dem själva, deras anhöriga och andra.
Ja, minst fyra månaders Krisberedskaps-tjänst i uniform för alla unga vuxna vore mumma. Och helst ska Försvarsmakten stå för pedagogiken, för är det något militären är duktig på så är det hur man lär ut så att det sitter i länge.
Rätt gjort skulle det vara rätt medicin för vårt hyperindividualistiska och alltmer segregerade samhälle – och betala tillbaka sig många gånger om, både ekonomiskt, och inte minst i samhörighet och trivsel.
Vi går vidare och på nästa station får vi prova en fullpackad ryggsäck, färdig för uppdrag. Femtio kilo väger den. Puh! Till den vikten ska läggas vapen och annan nödvändig utrustning.
En äldre herre ska visa sig på styva linan. Han får hjälp att ta på ryggsäcken, och medan han raglar omkring i jakt på balans så tänker jag på en person jag träffade för många år sedan. Han var pionjär i att hålla kurser i personlig service och reste land och rike runt.
Han sa: ”Jag har världens enklaste jobb, för de som kommer på mina kurser är redan duktiga på service. De som verkligen skulle behöva håller sig borta.”
Jag tror det är lika med militärtjänsten. För det är hur lätt som helst att slippa göra lumpen idag, och förmodligen är det de som skulle behöva det mest som håller sig borta.
Kanske för att de inte vet vad de missar.
Ärligt talat så är det nog få som tycker det är skoj med lumpen, medan man är mitt uppe i den. Allra helst när den är av den mer krävande sorten.
Samtidigt har jag, lika ärligt talat, inte träffat någon som sagt att det var ett bortkastat år. Tvärtom.
Ja, Krisberedskaps-tjänst för alla nyblivna vuxna medborgare är en strålande idé. Bara tanken ger hopp om framtiden, och rätt presenterat så gissar jag att till och med fler än sju av tio svenskar skulle hålla med.
För, och här lånar jag Rousseaus ord, ”En civilisation måste hela tiden hitta botemedel mot de problem den skapar.”
Och det här kan vara just ett sådant.
Så, vad väntar vi på?