”Jag tänker tatuera mig när jag fyllt arton”, säger sonen.
Jag rycker till i fåtöljen. Men eftersom man försöker vara en upplyst förälder, så ofta man orkar, hejdar jag ett högljutt ”Glöm det!” strax bakom framtänderna och ber att få återkomma i frågan.
Här krävs lite eftertanke.
Det är klart att sonen kan göra som han vill när han fyllt arton. Samtidigt har jag en bekant som varit tatuerare i närmare trettio år, och en tid innan hade vi träffats. Han berättade att han fått en lavinartad ökning med förfrågningar om att ta bort gamla tatueringar. Men här var tatueraren bestämd: Den delen av branschen befattade han sig inte med.
Han sa: ”En tatuering är ett beslut för livet, och tar man bort den så tar man samtidigt bort hela poängen med att tatuera sig. Ibland gör vi misstag och vissa kan vi inte ändra på utan måste lära oss att leva med. Tatueringar man ångrar är en sådan sak. Annars kan man lika gärna använda gnuggisar. Och hur speciellt är det?”
Han hade en poäng där.
Hur som helst. Någon dag senare knackar jag på dörren till sonens rum, slår mig ned på sängkanten och vi pratar lite allmänt. Sedan glider vi in på tatueringsämnet.
Jag frågar om jag kan få se motivet han valt, och var han tänkt placera den.
”Aha, ok…”
Sedan återberättar jag vad tatueraren sagt: ”Du får alltså leva med det här beslutet resten av livet, och hur säker är du att du kommer vara nöjd med en stiliserad björntass över vänstra bröstet när du är trettio. Eller fyrtio?”
Sonen lyssnar och man märker att han är lika mottaglig för föräldraråd som man själv var i den åldern – nästan inte alls. Men jag ger inte upp.
Några dagar senare visar jag honom en bild på den i mitt tyckte vackraste bil som byggts – Ferrari Berlinetta.
Sonen håller med om att bilen är väldigt snygg.
”Men, kanske den skulle se bättre ut med några coola klistermärken?”, funderar jag, ”eldsflammor eller fartränder?”
Sonen tittar på bilen: ”Nej, den är bra som den är.”
”Jag håller med, och det är så jag tycker om dig och tatueringar.”
Sonen ser på mig med ett snett leende. ”Det var snällt sagt, pappa, men när jag fyller arton så kommer jag tatuera mig i alla fall.”
”Hm…”, svarar jag.
Och så pratade vi inte mer om den saken.
Om sonen tatuerade sig när han fyllde arton? Nej, faktiskt inte, han valde att vänta. Nu är han tjugotvå och fortfarande i otatuerat originalskick – vilket i sig börjar bli rätt unikt.
Och kanske ville han bara göra sin pappa glad, men nyligen berättade han att det var liknelsen med Ferrarin som till slut gjorde att han väntade.
Det är ju så. Originalet är oftast snyggast.