Har vi nått en brytpunkt i engelskans inflytande på svenskan? Jag tycker mig i alla fall se tecken på det.
Under min egen tonårstid på 1980-talet var vi ganska mediokra på engelska. Det ledde till både medvetna och omedvetna konstigheter, oftast på engelskans bekostnad.
Dagens ungdomar är desto duktigare på engelska. Och här är brytpunkten: Den nya generationen är så engelskinfluerad att de istället börjar missförstå svenskan.
Här är ett exempel från häromdagen. Tonårspojken frustar av skratt vid middagsbordet. Jag förstår ingenting. Jag hade ju bara sagt att jag inte direkt såg fram mot att kitta ett par fönster i fjällstugan?
Mellan skratthickandet förklarar pojken att han förstår min olust inför detta, för att sedan ursäkta sig från bordet och gå in i angränsande rum för att lugna ner sig. Han kunde inte titta på mig utan att skratta resten av den kvällen. Tillslut trillade polletten ned även för mig.*
Det är givetvis mitt eget fel att jag inte lärt slyngeln grunderna i fönsterrenovering. Men ändå.
Eftersom samma ungdom spelar fotboll så förs en språklig kamp även där. I vårt hus har jag bestämt att övningen heter träffa ribban och inte ”crossbar challenge”, att det heter överstegsfint och inte ”step over”. Och så vidare.
Men det är en ojämn kamp för oss svenska språkets riddare i den galopperande anglifieringen.
Jämfört med dagens unga var alltså min egen generation inget vidare på engelska. Åtminstone under uppväxtåren. Det är nog också förklaringen till att man sällan hör någon som är yngre än fyrtio slå ihop händerna när vinterdäcken har skruvats fast och nöjt utbrista; ”very good gummisnodd!”.
Engelskan sköljer ohejdat in i svenskan och i ett vanligt jobbsamtal är sannolikheten stor att du får höra en lavin av engelska ord inpetade både här och där.
Vi är på språklig glid, och bra vallat är det också.
Så vi står inför ett val: Antingen fortsätter vi som nu och sitter lojt kvar i baksätet i språkfrågan tills bilen blir högerstyrd, eller också tar vi tag ratten och styr dit vi själva vill.
Ett alternativ att få styr på grejorna kan vara att dela upp språken tydligare. Till exempel genom att låta engelskan bli officiellt andraspråk i Sverige.
Det kan låta radikalt men det är det inte, för på ett rörigt vis så är den ju redan det.
Rätt genomfört skulle svenskan kunna tjäna på en sådan sak och få höjd status i vårt ganska lättpåverkade samhälle.
Man skulle kunna börja med att skolan stärker svenskundervisningen, men även ges internternationell inriktning (likt många friskolor har redan idag), för att stärka engelskan. För det är ju riktig engelska vi ska kunna, inte bara Youtube- och TV-serieengelska.
En annan fördel vore att invandrare skulle kunna erbjudas möjligheten att börja med att lära sig engelska, vilket är ett betydligt mer användbart språk än svenskan. För språkinlärning handlar mycket om motivation och man kan misstänka att det skulle vara lättare att motivera sig att läsa EFI i första steget och sedan fylla på med SFI. Engelska och svenskan är dessutom besläktade vilket skulle kunna underlätta senare svenskinlärning.
Vill du gå långt i Sverige så är givetvis svenskan ett krav. Men för att komma ur startblocken och börja göra sig förstådd är engelskan ett väl fungerande alternativ – om vi låter det bli officiellt andraspråk.
I ett exportberoende land där närapå alla redan pratar bra engelska** och de större företagen har det som koncernspråk så skulle det kännas närmast naturligt. Det skulle kunna förenkla vardagen för många, och vi som land ytterligare skulle närma oss den 1,5 miljard människor som har engelska som första- eller andraspråk.
Det finns säkert andra förslag, men det här tycker jag är ”very well cykelställ”.
* Kitt uttalas på samma vis som ett ofint engelskt ord för tarmtömning.
** Resejournalisten från engelska dagstidningen Evening Standard, om svenska Siljansbygden: “I couldn’t believe I was in Europe. There were small pretty red-clad villages amidst thick forests, lofty hills and sparkling lakes. It looked like a mini-Canada, only everyone spoke better English. “