Vi bor på en mycket sommarvacker plats, och det är också anledningen till att man helst stannar hemmavid när ängarna blommar.
Samtidigt är det tiden på året då släkt och vänner runt om i Sverige är lediga, och bjuder in till kalas.
Härom veckan bet vi därför ihop, och tog just en sådan kalassväng. Först till Luleå. Dit är det långt, nästan hundrasjuttio mil tur och retur. Sedan hem igen för en övernattning, innan nästa färd gick söderut mot Östergötland och ytterligare sextio mil.
Vi hade kul, men även om båda destinationerna bjöd på galej och trevliga nya bekantskaper väl värda att nämna, så kommer dagens text att handla om själva resan.
För att resa är trivsamt när sällskapet är det rätta, och med hjälp av modern teknik kan medpassagerarna hitta information om platser och udda byggnader på vägen, vilket ger en outtömlig källa av ny kunskap och diskussionsämnen. Även om det kan bli lite oseriöst ibland…
Ett samtalsämne handlar om skyltar, närmare bestämt sådana som välkomnar till kommuner. Nuförtiden är det ofta digitala ljusskyltar som tipsar om evenemang, eller visar mer eller mindre lyckade kommunslogans – ”I love Hjo!” (lyckad) .
Problemet med dessa skyltar, är att budskapet måste sticka ut rejält för att man som förbipasserande ska lägga det på minnet.
Någon i bilen föreslår en lösning: Man borde göra som på nöjesparkernas bergodalbanor, och sätta upp en kamera en bit före den digitala storskylten. När sedan bilisten passerar, får den plötsligt se sig själv på storbildsskärm – med tom blick och fingret i ena näsborren – med en tillhörande text: ”Välkommen till Fulbonäs!”.
”Ha, ha, ha! Det vore väl något!?”
”Så får man nog inte göra”, svarar någon annan i bilen.
Dessutom finns det ingen ort som heter Fulbonäs – längre. Katrineholm, som vi passerar på resan, hette tidigare Fulbonäs, men på 1600-talet döptes platsen om efter en gård i området som hette Cathrineholm – ett namnbyte som nog gjorde mumma för inflyttningen.
Det är sådant man lär sig på bilresor.
Någon i bilen har gjort en sökning på mobilen och berättar den braskande nyheten att andelen kvinnor som petar näsan i bil faktisk ökat till hela femton procent! Män ligger stabilt kvar på hundra…
Men, tillbaka till skyltarna. Många av dem är prydda med unga vackra människor med shoppingkassar i händerna. När jag ser dem tänker jag på ett möte med en reklamkille för några år sedan:
Vi skulle göra en skyltkampanj där målgruppen var i femtioårsåldern, men när jag fick se vilka personer han valt ut som modeller så ifrågasatte jag: ”De är fina, men de kan ju inte vara en dag över trettio!”
”Helt rätt” svarade reklammannen, ”men det är så dagens femtioåringar ser sig själva, lita på mig”.
Han var duktig på sitt jobb, så han hade säkert rätt. Kampanjen blev i alla fall lyckad.
Min favoritskylt på resan dyker upp utmed E4:an, söder om Sundsvall. Det är en stor närbild på ett fårhuvud som tittar in i kameran. Djuret är vitt och uppsynen…ja, det är lätt att förstå hur ordet ”fårskalle” uppstod. I skylten står ett enkelt ”HEJ!”.
Jag skrattar rakt ut.
Över skylten står ortsnamnet Nordanstig. Här har man lyckats, för nu sitter jag och skriver en krönika efter tvåhundratrettio mil i bil, och lyckas få in Nordanstig (9.481 inv.). Dessutom fick den mig att skratta, och bara det är värt flera pluspoäng i min bok.
Vi gör ett hopp, sextiofem mil söderut på resan, för strax söder om Kungsör står det en skylt mot ”Aspesten” – ett ortsnamn som inte blir vackrare hur man än uttalar det (det ska uttalas As-pesten).
Någon letar fram en artikel om andra ortsnamn som knappast heller vinner några skönhetstävlingar. Sedan blir det högläsning. Sådana ord lämpar sig inte i så här seriösa texter… (så här finns en länk för den som vill fördjupa sig i ämnet…).
Ja, ett udda ortsnamn är ju också ett sätt att få uppmärksamhet – eller att hålla folk borta.
Men favoritskylten var ändå fårskallen i Nordanstig.
Det var allt för idag – jag får-tacka…för er tid!