Roy Sullivan blev träffad av blixten sju gånger under sin livstid. Han arbetade som vakt i nationalparken Shenandoah i Virginia, USA som är ett område med många oväder per år. Men, att träffas av blixten så många gånger och överleva, är inget annat än otroligt.
Det finns fler som haft tur i oturen.
Till exempel Tsutomu Ymaguchi. Han var resande försäljare och på möte i Hiroshima när den första atombomben föll över staden. Tsutomu blev tillfälligt blind och döv av explosionen, men efter en natt i skyddsrum piggade han på sig och åkte hem – till Nagasaki.
Efter några dagar släpptes nästa atombomb där. Han var bara drygt tre kilometer från den smällen också, men överlevde och blev resten av livet en stark röst mot användandet av atombomber, vilket både är lätt att sympatisera med, och förstå.
Sedan har vi Jason and Jenny Cairns-Lawrence. De var på semester i New York, 2001, när attacken mot World Trade Center hände.
Några år senare, 2005, var de i London samtidigt som terroristattacken i tunnelbanan.
Därefter, 2008 var de på semester i Bombay när en av de största terrorattackerna Indiens historia hände i den staden. Det klarade sig oskadda alla gångerna.
Det här är givetvis extremfall, men jag har fått för mig att många av oss kan känna av mildare varianter av det här.
För undertecknads del handlar det om: Punkteringar.
Jag har haft fler än femton punkteringar, alltså mer än en vart vartannat år sedan jag började köra bil.
Vid runt den tionde punkteringen frågade jag killen på däckfirman hur vanligt det är med punktisar egentligen.
Killen, i blåställ och med klassiskt trassel hängande ur bakfickan, sköt upp kepsen i pannan och kliade sig i nacken: ”Ja du, jag vet inte, men jag tror att många kan åka ett helt liv utan att få punktering.”
”Eh?”, svarade jag.
Killen, som nog förstod att jag kände mig lite drabbad, försökte sig på en vetenskaplig förklaring:
”Kör du väldigt mycket bil?”
”Nej, jag kör nog mindre än genomsnittet, skulle jag tro.”
”Du kanske bor nära en byggarbetsplats, med mycket spik och bråte?”
”Nej, tyvärr, mina punktisar är rätt jämnt fördelade mellan södra Europa, norra Götaland, Svealand och södra Norrland, och ingenstans har jag bott vid en byggarbetsplats.”
”Nähä”, sa killen.
”Näe”, svarade jag, och vi kände båda att det inte fanns så mycket mer att tillföra…
På den ljusa sidan, så blir nog få lika glada som mig när de ska ut och åka, och det fortfarande är luft i däcken – armpump – woop, woop!
Det där har ju med förväntningar att göra och det har vi pratat om i en tidigare krönika så det behöver vi inte gå in på djupare.
Jag har alltså förlikat mig mina återkommande punkteringar, för så här ser jag på saken: Så länge man har hälsan i behåll så ska man inte gnälla.
För även om det säkert finns en trygg och vetenskaplig statistisk förklaring bakom mina punktisar, så har jag ändå en krypande känsla att om man inte med tiden accepterar sin lott på det här området, så kan den bytas ut mot något värre.
Och vad är väl då en punktis lite då och då….?