Lördag eftermiddag. Undertecknad är försjunken i en bra deckare när sjuttonårige sonen hasar förbi.
”Du pappa, jag tänker tatuera mig när jag fyllt arton…”, säger han.
Jag studsar till i fåtöljen. Men eftersom man vill vara en upplyst förälder (så ofta man orkar) hejdas en spontan protest strax bakom framtänderna. I stället nickar jag, mumlar ”det blir nog bra”, och ber att få återkomma i frågan.
Här behövs lite eftertanke…
Nu är det väl bäst att förklara att undertecknad inte har något emot att folk tatuerar sig. Inget alls. Men smaken är delad och på den här fronten tycker tatueraring är lika häftigt som golfbyxor och foppatofflor. D.v.s. inte speciellt Det är klart att sonen kan göra som han vill när han fyllt arton. Samtidigt är en bekant tatuerare sedan närmare trettio år, och en tid innan hade vi träffats.
Tatueraren berättade då att han på senare år fått en lavinartad ökning med förfrågningar om att ta bort gamla tatueringar. Men här var han tydlig: Den delen av branschen befattade han sig inte med.
Han sa: ”En tatuering är ett beslut för livet, och tar man bort den så tar man samtidigt bort hela poängen med att tatuera sig. I bland gör vi misstag och vissa kan vi inte ändra på utan måste lära oss att leva med. Tatueringar man ångrar är en sådan sak. Annars kan man ju lika gärna använda gnuggisar. Och hur speciellt är det?”
Han hade en poäng där.
Hur som helst. Någon dag senare knackar jag på dörren till sonens rum, slår mig ned på sängkanten och vi pratar lite allmänt. Sedan glider vi in på tatueringsämnet. Jag frågar om jag kan få se motivet han valt, och var han tänkt placera den.
”Aha, ok…”
Sedan berättar jag vad tatueraren sagt och summerar: ”Du får leva med det här beslutet resten av livet, och hur säker är du att du kommer vara nöjd med en stiliserad björntass över hela vänstra bröstet när du fyller trettio. Eller fyrtio?”
Sonen lyssnar och det är kristallklart att han är lika mottaglig för föräldraråd som man själv var i den åldern = Inte alls.
Men jag har ett sista argument i bakfickan, och byter därför ämne och halar upp telefonen. Där finns en sparad bild på den i mitt tyckte vackraste bil som byggts – Ferrari Berlinetta.
Sonen håller med om att bilen är väldigt snygg.
”Men, kanske den skulle se bättre ut med några coola klistermärken?”, funderar jag, ”eldsflammor, kinesiska tecken eller en snirklig textrad?”.
Sonen tittar på bilen: ”Näe, den är bra som den är.”
”Jag håller med, och det är precis så jag tycker om dig och tatueringar.”
Sonen ser på mig med ett snett leende. ”Det där var snällt sagt, pappa, men när jag fyller arton så kommer jag tatuera mig i alla fall.”
”Hmpf”, svarar jag.
Och så pratade vi inte mer om den saken.
Om sonen tatuerade sig när han fyllde arton? Nej, faktiskt inte, han valde att vänta. Nu är han tjugoett och fortfarande i otatuerat originalskick, vilket i sig börjar bli rätt unikt.
Och kanske ville han bara göra sin pappa glad, men nyligen berättade han att det var liknelsen med Ferrarin som till slut gjorde att han väntade.
Ja, det är ju så. Originalet är oftast snyggast.