På TV-fronten…
Fotbollsproffset sitter i en vit skinnsoffa i sin lyxvilla. Han spelar gitarr och sjunger en trudelutt.
Jag tror det är Dylan.
Eller Thore Skogman….
Det låter inget vidare.
Jag byter kanal.
Samtidigt inser jag att man kanske inte ska vara så rädd att visa upp sina svagheter – och bestämmer mig sonika för att dagens text ska handla om TV-utbudet.
Min akilleshäl på området är dokusåpor. Tittar inte på dem. Det där är rätt begränsande för en TV-recensent som ni förstår, eftersom det är drygt halva TV-utbudet vi pratar om.
Jag klagar dock inte, för jag skyller min njugghet mot genren på en kombination av hög ålder och ett ganska gott minne. Och det är ju två saker att vara tacksam för.
Dessutom talar en del för att jag delar det här lytet med Albert Einstein. Återkommer strax till det.
Men först, över till något roligare, för film och TV-serier är ibland utmärkt underhållning. Senaste filmen jag såg var ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Den kan jag rekommendera, bra dialog, varm, rolig, och lite otäck. Mänsklig.
När det gäller TV-serier så tycker jag ”The Crown” var den största TV-händelsen på senare år. Oj vad bra den var.
En annan makalöst välgjord saga är ”Game of Thrones”. Ja, om man orkar med ett rejält knippe avklädda kärleksscener, alltså. ”Heta”, som de kallas. Och drar ut på tiden gör de också.
Nej, när det gäller intimitet på film så tycker jag att Kommisarie Montalbano är ett föredöme. Där är det lagom glest med isänghoppande, och när det väl dyker upp så blir det oftast bara en kyss och sedan en långsamt stängande dörr till sängkammaren. Sedan är det tillbaka till handlingen. Perfekt!
Ja, inte för de totalt fantasilösa förstås, för de sitter väl och grubblar halva kvällen över vad sjutton som hände därinne egentligen.
Så, nu tror jag ni är mogna för min självdiagnos när det gäller dokusåpor (ålder, minne och Einstein enligt ovan).
Om vi börjar med åldern så är jag i femtioårsåldern och har därmed, likt en majoritet av den vuxna befolkningen, varit med om allsköns knaserier i ungdomen, giftermål, barnafödslar, vardagen i en stor barnfamilj, tagit beslut om att banta, bakat och lagat mat, försökt hålla ordning på hushållsekonomin, uppfostrat barn och hundar, handlat i stora varuhus, renoverat hus, arbetat på en farm, släckt bränder, varit med om trafikolyckor, skador, sjukdom och död.
Och eftersom man som sagt inte är senil riktigt än, så ger det mig blott intet att se andra människor gnissla sig igenom dessa vardagsbestyr och svårigheter, medan det sjunker i chipsskålen.
Eller ännu värre; se dem misslyckas.
Kunde man ge ett handtag så vore det väl en sak, men det kan man ju inte.
Poängen går mig helt förbi.
När det gäller kopplingen till Einstein, så handlar det mest om omtanke om de medverkande.
Så här var det: Sommaren 1929 intervjuades Albert Einstein för en artikel i New York Times Magazine. Journalisten, Samuel J. Woolf, avslutade intervjun med att fråga vad han ansåg vara bästa formeln för framgång i livet.
Einstein funderade en stund, sedan svarade han:
”Om A är framgång i livet, så skulle jag säga att formeln är A = X + Y + Z. Där X är arbete, Y är njutning.”
” Och” frågade journalisten ”vad är Z?”
”Det,” svarade Einstein, “är att hålla tyst”.
Alltså: Jobba på, njut och ha trevligt, men snacka inte så mycket om det. Då blir det bra!
Nu är jag ingen Einstein, men tror att han har en poäng och tolkar det som en pinne till oss som är tveksamma till utlämnande dokusåpor (och kanske även nyttan med att lägga ut hela sitt liv i sociala medier).
Vi hinner med en sista genre; TV-sport. Den gillar jag skarpt – när det är riktig sport, och med kommentatorer som är engagerade och kunniga. Kalas!
Men så är det ju tyvärr inte alltid. Inte ens i de korta sportnyheterna.
Nej, stup i kvarten ska det petas in reportage om idrottarnas pengar, privata misslyckanden, sexuella identitet, etniska ursprung – eller musikintresse.
Så här tycker jag: På TV ska Kalle Kula spela fotboll och Janne Schaffer spela gitarr – inte tvärtom, som nu verkar mer regel än undantag.
Å andra sidan, varför ska ni lyssna på mig? Jag som sitter här och trånar efter repriser på Montalbano.