…telefonen ringer en fredagskväll…
— Hallå?
—…det är Torsten.
— Hej, Torsten, hur är det?
— Om du var här, schefjävel, så skulle du få en kram!
— Oj, trevligt, vadan detta?
—…Eller en schmäll på schäften!
— Ok, Torsten, nu får du berätta. Vad är det som har hänt?
— Greta har gått ifrån mig.
— Igen?
— Igen!
Under några år var den här sortens samtal vardagsmat. Eller, helgmat stämmer bättre, för de kom oftast på fredag-, och lördagskvällar. Och så länge det inte blev för tätt på given (eller för sent på kvällen) så gick det bra. Människor behöver någon att prata med ibland, och då ska man ställa upp, tycker jag.
När det gäller Torsten så var han världens snällaste, men hade blivit sorgsen i sinnet på äldre dar, och börjat självmedicinera med varor från systembolaget.
Det gjorde ju inte saken bättre, och hans fru Greta, som var en både omtänksam och mycket bestämd kvinna, gav ultimatumet att nu fick det räcka med helgsupandet eller så skulle hon gå ifrån honom – och så cyklade hon hem till sin syster.
Och så ringde Torsten till mig, som råkade vara hans chef på jobbet.
Nu är inte det här en uppmaning att man ska ringa sin chef om privata problem på helgkvällarna. Helst inte efter en hutt eller tre. Å andra sidan; finns det ingen annan, så tycker jag att det är fritt fram. Kör på.
Varför tar jag upp det här? Jo, jag läser i tidningen att vi har stor brist på psykologer i Sverige – och att sjukvården nu kompenserar den här bristen med att skriva ut mediciner som aldrig förr. Enligt artikeln är det nu över en miljon svenskar som äter antidepressiv medicin. En på tio!
Om vi dessutom räknar bort mindre barn, och utgår från att en mängd människor redan besöker psykiater, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer, präster, hypnotisörer m.fl. och därigenom slipper medicinering, så pekar mycket på att det finns en hemskt stor mängd olyckliga människor därute. Du känner säkert, vetandes eller ovetandes, flera stycken själv.
I en frisk gemenskap skulle den här utvecklingen leda till att man drog i handbromsen, började kraftigt ifrågasätta hur vi lever, och ser på livet. För den långsiktiga lösningen kan ju inte vara fler piller eller fler psykologer.
Men vem skulle dra i en sådan handbroms? Politikerna? Kungen?
Nej, ni ser: Det här får vi vackert fixa själva.
Nu har jag inte begagnat mig av terapi, men är ytligt bekant med två yrkesmän på området. Den ena kan jag tänka mig är mycket bra på sitt jobb, och den andra…ja, vad ska man säga…jämför känslan med att träffa på en fumlig och darrhänt kirurg så kanske du förstår…
Det är ju så i alla yrkesgrupper; skalan sträcker sig från de skickliga, till de som gör mer skada än nytta. Terapeuter är inget undantag, och det är något man bör ha med sig.
Det lilla jag förstått av branschen, så handlar det mycket om att lyssna: Att det kan räcka långt för den som har hamnat i ett av livets mörkgrå rum att bara få höra sig själv formulera sina tankar, för att lösningarna ska komma snabbare.
Och så är det full fart igen – eller går i alla fall lättare!
Det fina i det är att lyssna kan ju vem som helst göra – och starta redan idag!
Det gäller unga och gamla, fruar och män, barn och föräldrar, vänner.
Här ska man dock komma ihåg att det är stor skillnad på att lufta sina tankar, och att älta. För ältande och gnällig självömkan orkar ingen lyssna på. Då får man vacker slanta upp för att någon ska lyssna.
Om du börjar misstänka att det är ältande du lyssnar på, så kan det vara bra att skicka in frågan: ”Om du fick önska helt fritt hur du vill ha det, hur skulle livet se ut då?”
Det har undertecknad provat, och det brukar raskt leda diskussionen i mer konstruktiv riktning. Vi har som bekant en fri vilja, och den behöver vi ibland påminnas om att vi kan nyttja.
Då återstår bara ett krux: Många känner ovilja inför att belasta vänner, bekanta eller chefer med sina bekymmer eller sorgsna tankar.
Men, slå bort den känslan!
För tänk hur du själv skulle reagera om någon sökte upp dig för att få råd, eller bara få lätta sitt hjärta.
Större beröm kan du knappast få som medmänniska!
Som sagt: Vill någon lätta sitt hjärta så har vi en medmänsklig plikt att lyssna. Så är det bara. Och gjorde fler det så skulle vi nog ganska snabbt se en förbättring på det här området.
Det är bara att sätta igång.
Hur det gick för Torsten och Greta?
Jo, Torsten drog ned på borsten, Greta kom tillbaka och de levde lyckliga i resten av sina dagar. Och det är helt sant.