Det är fredag kväll när telefonen ringer. Jag svarar, men först är det tyst i andra änden.
– …Hallå?
-…det är Torsten.
– Hej, Torsten, hur är det?
– Om du var här, schefjävel, så skulle du få en kram!
– Oj, trevligt, vadan detta?
-…Eller en schmäll på schäften!
– Ok, Torsten, nu får du berätta. Vad är det som har hänt?
– Greta har gått ifrån mig.
– Igen?
– Igen!
Under några år var sådana här telefonsamtal vardagsmat. Eller, helgmat stämmer bättre, för det var oftast då de kom. Och så länge det inte blev för tätt på given (eller för sent på kvällen) så gick det bra. Människor behöver någon att prata med ibland och då ska man ställa upp, tycker jag.
Nu är inte det här en uppmaning att man ska ringa sin chef om privata problem på helgkvällarna. Helst inte efter en hutt eller tre. Å andra sidan; finns det ingen annan så tycker jag att det är fritt fram. Kör på. Men, som sagt, skippa helst hutten.
Varför ta upp det här?
Jo, för att allt pekar på att vi behöver bli bättre på att hjälpas åt på det här området. Vi har brist på psykologer i Sverige och sjukvården kompenserar det med att skriva ut mediciner som aldrig förr. Enligt en artikel är det nu är över en miljon svenskar som äter antidepressiv medicin. En på tio.
Om vi räknar bort mindre barn och utgår från att en mängd människor redan besöker psykiater, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer, präster, hypnotisörer m.fl. och därigenom slipper medicinering, pekar mycket på att det finns en hemskt stor mängd olyckliga människor därute. Du känner säkert, vetandes eller ovetandes, flera stycken själv.
I en frisk gemenskap skulle den här utvecklingen leda till att man drog i handbromsen, började ifrågasätta hur vi lever, och ser på livet. För den långsiktiga lösningen kan ju inte vara fler piller eller fler psykologer.
Men vem ska dra i en sådan handbroms? Politikerna? Kungen?
Nej, ni ser: Det här får vi vackert försöka fixa själva.
Nu har jag ingen egen erfarenhet av terapi, men är ytligt bekant med två yrkesmän på området.
Det lilla jag förstått av branschen, så handlar det mycket om att lyssna; att det kan räcka långt för den som har hamnat i ett av livets grå rum att bara få höra sig själv formulera sina tankar, för att lösningarna ska komma snabbare.
Det fina i det är att lyssna kan vem som helst göra, och starta redan idag.
Det gäller unga och gamla, fruar och män, barn och föräldrar, vänner.
Här ska man komma ihåg att det är stor skillnad på att lufta sina tankar, och att älta. För ältande och gnällig självömkan orkar ingen lyssna på. Då får man vackert slanta upp för att någon ska lyssna.
Om du börjar misstänka att det är ältande du lyssnar på, så kan det vara bra att skicka in frågan: ”Om du fick önska helt fritt hur du vill ha det, hur skulle livet se ut då?”
Det har undertecknad provat, och det brukar raskt leda diskussionen i en mer konstruktiv riktning. Vi har som bekant en fri vilja, och den behöver vi bli påminda om ibland.
Då återstår bara ett krux: Många känner ovilja inför att belasta vänner, bekanta eller chefer med sina bekymmer eller sorgsna tankar.
Slå bort den känslan.
För tänk hur du själv skulle reagera om någon sökte upp dig för att få råd, eller bara få lätta sitt hjärta.
Större beröm kan en medmänniska knappast få!
Vill någon lätta sitt hjärta så har vi en medmänsklig plikt att lyssna. Så är det bara. Gjorde fler det så skulle vi nog ganska snabbt se en förbättring på det här området och en tragisk epidemi lindras.
Hur det gick för Torsten?
Jo, han slutade med borsten, Greta kom tillbaka och de levde lyckliga i resten av sina dagar.