”…försöker uppmuntra tunnhåriga att inte vara onödigt tunnhudade.”
Som du kan se (här) tillhör jag dem som gör av med mer tandkräm än hårschampo.
Kanske var det därför jag reagerade lite extra på den där nyheten i kvällstidningen…
Så här var det:
En sportTV-profil: ”Det har varit en stark start på säsongen, stundtals hårresande – såtillvida man inte är någon av er två,” sade profilen, syftande på de två bisittarnas tunnhårighet.
Ingen utmanare till ”årets skämt” kanske, men några fnittrade säkert.
Protesterna från tittarna lät dock inte vänta på sig. Till och med i organiserad form:
”Det är skamligt att medieprofiler uttrycker sig negativt om håravfall. Det kan leda till att män med håravfall känner sig motarbetade i kampen för att acceptera sin situation, säger företrädare för stödgruppen för män med håravfall, Alopecia.” (Expressen 23/8, 2019)
Det finns alltså stödgrupper för män med håravfall?
Och skämta om tunnhårighet får man visst inte heller?
Som flintis känner jag här ett behov av att ställa mig på motstående barrikader och ropa:
”Uppryckning! Låt oss flintisar vara den [snart enda?] grupp i samhället som bara självsäkert viftar bort sådant där, och går vidare. Låt oss höja våra kala hjässor och känna oss okränkbara!”
Men, kanske någon undrar, är det inte väldigt jobbigt att tappa håret?
Tja, man jublade kanske inte när man blev flintis i tjugoårsåldern. Och dessutom som den ende i släkten i mannaminne. Men inte var man speciellt bekymrad.
När det inte gick att ordna en vettig frisyr, så inhandlades en hårklippningsmaskin och så klipptes återstoden kort. Så var det med det. Ingen stor sak. Helt ärligt. Så tror jag det är för de allra flesta.
Det finns också en hel del positivt med att vara flintis; bland annat tid, pengar, kärlek.
En hårklippningsmaskin kostar som en frisörklippning, ungefär, men håller i 5-10 år. Det är ju positivt.
Och inte behöver man blåsa håret, för det finns inget att blåsa.
Alltså spar man både tid och pengar.
Dessutom, tappar man håret tidigt så vet man att ens partner åtminstone inte tog en för hårsvallets skull. Och det är ju också positivt.
Trots det finns det människor som bestämmer sig för att försöka bromsa eller trotsa naturens gång.
En bekant gjorde hårtransplantation. Men den som utförde operationen hade nog bråttom till bussen, för min bekant såg ut som en gles piassavakvast i huvudet – stora hårknippen hade körts ned i skalpen, och det var därefter omöjligt att prata med honom utan att blicken drogs till hårfästet.
Nej, han hade definitivt vunnit på att köra au naturel.
Det finns andra varianter. En kompis berättade att han stod i kö till en flygplanstrappa. Det var en blåsig dag och plötsligt virvlar något förbi i vinden. ”Titta, en katt”, ropar någon. ”Vad ÄR det för nåt´djur?!”, hojtar någon annan och hela kön vänder sig nyfiket mot den udda varelsen.
Då kommer en herre springande och försöker fånga djuret – som inte är något djur, utan hans tupé som tumlar runt nedför startbanan.
Snacka om att göra det svårt för sig i livet.
Det jag vill ha sagt: Livet har sina prövningar, men tycker man klumpiga skallighetsskämt är en sådan så har man antagligen haft det för lätt hittills. Eller är onödigt ömfotad.
Alltså: Håll huvudet högt, flintisar!