…om tumregeln som säger att vissa gör mer skada än nytta.
Vi sitter och fikar när hon plötsligt blir grå i ansiktet och viker sig dubbel i soffan. Det är magen, och det känns direkt att det är allvar. Vi åker till vårdcentralen. Där brukar det stå en ambulans, som kan ta henne vidare till närmsta sjukhus.
Men först vill en läkare undersöka henne.
”Nejdå, det där är ingen fara”, säger läkaren, ”det är bara magknip, du får ligga här någon timme så ska du se att det blir bättre…”.
Jag tror inte mina öron. Är han blind? Ser han inte vilka smärtor hon har?
Hon är knappt talbar, så medan läkaren undersöker henne har jag berättat att hon genomgått en magoperation bara någon vecka tidigare.
Han kanske inte hörde det, tänker jag, så jag nämner det igen.
Läkaren ger mig en högdragen blick och svarar: ”Du, jag hörde dig första gången. Det är bara magknip, jag kommer tillbaka om en timme”.
Så vänder han på klacken och går.
Jag tittar efter honom några sekunder.
Går in i undersökningsrummet igen.
Hon är gråvit i ansiktet.
”Tror du att det är magknip?”, frågar jag.
Hon skakar olyckligt på huvudet.
Känslan är kristallklar: Nu är det allvar, och tiden slut för fumlande funderingar.
Med hennes arm runt min hals, stapplar vi långsamt ut från undersökningsrummet och genom korridorerna. Två sjuksköterskor kommer fram. Jag förklarar kort situationen, och att deras läkare verkar vara helt talanglös. De säger att de förstår oss, och beklagar ”…han är stafettläkare och, ja…”.
Tillbaka i bilen. Hon klarar inte att sitta upprätt utan får ligga i baksätet. Jag ringer till akuten på lasarettet, meddelar läget och att vi kommer inom kort. De svarar att vi är välkomna.
På vägen börjar hon tappa medvetandet. Trettio minuter kvar till lasarettet. Jag stampar gasen i botten.
Framme på akuten tas hon om hand direkt. En läkare undersöker. Magen är fylld av blod.
Det blir akut operation.
Senare pratar vi med läkaren som opererade. Han säger att det var tur att vi kom när vi gjorde. Hade vi väntat längre så vet man inte hur det kunnat sluta.
Det där hände för över tjugo år sedan. Man ska ha respekt för läkares kunnande. Men, sedan den dagen tar jag inga läkarutlåtanden helt okritiskt, för jag vågar påstå att majoriteten av Sveriges befolkning hade kunnat ställa en bättre diagnos än den där stafettläkaren på vårdcentralen.
Otroligt.
Häromdagen blev jag påmind om den där händelsen. Det var en artikel i tidningen Forskning och Framsteg som handlade om olika former av samtalsterapi.
Här har tydligen forskarna en tumregel när det gäller utfallet:
”Drygt hälften av patienterna blir bättre. Runt trettio procent blir varken bättre eller sämre och fem till tio procent blir sämre av att gå i samtalsterapi.”
Ett rätt dåligt resultat om du frågar mig, och vad det beror på tycks vara oklart.
Men här har jag en egen teori om orsaken: Det handlar till stor del om utföraren.
Vissa människor, som till exempel läkaren på vårdcentralen, har helt enkelt hamnat på fel plats i arbetslivet. Och gissningsvis gäller samma förhållande för alla yrken.
Alltså; strax över hälften av alla läkare, psykologer, lärare, advokater, kockar och hantverkare är kompetenta och gör ett utmärkt jobb.
Och mellan fem och tio procent gör mer skada än nytta.
När man tänker tillbaka på arbetsplatser, hantverkare och sjukhusbesök med anhöriga, så känns det faktiskt som att 10%-teorin kan stämma rätt bra.
Så, vad gör man med en sådan teori?
För egen del är det solklart: Sluta aldrig tänka själv och se upp för 10%-arna, de finns överallt!