Om betydelsen av ett ”hej”…
Den enkla gesten att hälsa på grannar och förbipasserande ger en trivsel och gemenskap som är värd att vårda. Det är fint. Civiliserat.
Men så är det inte överallt.
Efter resor och diskussioner med bekantskaper runt om i Sverige, så tycks hälsandet hamnat på dekis på sina håll. Om det beror på att vi blivit för intresserade av oss själva, eller bara skiftat fokus från de levande runt oss till dem som ropar på uppmärksamhet via våra smartphones, är svårt att säga. Men något har definitivt hänt.
Fenomenet är på sätt och vis en samhällsparadox, för vi visar stadigt bättre hänsyn till vår omgivning; världsledande på sopsortering, djurhållning, jämlikhet. Ropar kommunekologen att vi ska ta bort våra lupiner för att gynna småkryp och andra blomster, så åker diskhandskarna på och sopsäckarna fram ögonaböj.
Ändå blir vi sämre på att säga hej, eller höja en hand i en hälsning.
Men spelar det verkligen någon roll om vi struntar i att hälsa på varandra?
Jag tror det.
Mycket pekar på att om vi hälsade mer så skulle det vara en välgörande kur mot en av det moderna samhällets mest beklagliga åkommor; människors känsla av att inte synas.
Det är svårt att avgöra hur många brott, ungdomliga busstreck och ångestattacker som skulle kunna avstyras om alla i Sverige bemötte sin omgivning med ett extra ”hej” (och kanske ett litet leende) varje dag, men helt säkert skulle det vara tillräckligt många för att vara värt det.
Betydelsen av ett ”hej” dyker upp överallt.
En kollega berättade om en grupp konsulter som specialiserar sig på konflikthantering på företag och institutioner. De blir inkallade när det gått riktigt överstyr och det kollegiala har förbytts till ett slags lågintensivt krig mellan anställda och grupperingar.
Enligt konsulterna kan man nuförtiden lösa många problem bara genom att få människor att börja hälsa på varandra.
”Det är en självklarhet som tappats bort. Hälsningen är första steget mot samverkan, och har varit så i alla tider”, menar konsulten.
Konsulterna är för övrigt bara att gratulera, för de har fullt upp – och det måste ju vara behagligt att kunna fakturera femtonhundra kronor i timmen för att åka runt och lära vuxna människor att hälsa på varandra…
Att vara den som hälsar först kräver ett visst mått av självförtroende. Det är sannolikt också förklaringen till varför ungdomar i yngre tonåren ibland har svårt för den här detaljen. När mina egna telningar var i den åldern så försökte jag uppmuntra dem att hälsa på folk.
Deras naturliga motfråga kom direkt: “När” och “vem” ska man hälsa på, då?
Därför fick de en tumregel: ”I vårt grannskap gäller: Rör det på sig – hälsa. Om den andre inte hälsar tillbaka så beror det på brister i hörsel, syn eller självförtroende och det är inte mycket att göra åt. Det är bara att fortsätta hälsa.”
Om mina tonåringar efter detta blev föredömen i hälsandets konst? Troligen inte, för ungdomar lyssnar sällan speciellt noga till föräldrars råd (i alla fall inte mina). Däremot är de ena hejare på att anamma vuxnas beteenden med tiden.
Därför kommer här ett tips, som inkluderar mig själv, för en lite trivsammare vardag: Säg ”hej” en extra gång imorgon. Och glöm inte barnen.