…om vuxna som inte törs säga ifrån.
Tunnelbanevagnen gungar fram under storstaden. Vi står i ena änden och småpratar efter en god middag. Tåget bromsar in och stannar vid en station. Fyra tjejer i fjortonårsåldern skuttar in i andra änden av vagnen.
De låter som uppspelta tjejer i yngre tonåren gör ibland (mycket). Jag och min fru kan ändå fortsätta vårt samtal. Tåget har just rullat ut från stationen när jag i ögonvrån ser något flyga genom luften, åtföljt av gapskratt av tjejerna.
Ett godiskrig har startat.
Tjejerna sprider ut sig på en större yta och försöker träffa sina kompisar med allehanda godsaker. De fem, sex vuxna som sitter närmast stirrar ut genom fönster, eller ner i golv. De säger ingenting.
Godiskriget trappas upp, och efter någon minut får min fru nog. Hon går igenom vagnen och säger till tjejerna att de är för gamla för att bete sig så där, nu får de sluta.
Och de slutar.
Närmast flickorna sitter de vuxna med munnar som streck och med kladdiga godisbitar på rockar och mössor.
Varför sa de inte ifrån?
Var de så osäkra på vad de kan förvänta sig av sin omgivning, att de i stället för att säga ifrån hellre väljer tyst förödmjukelse av några fjortonåriga småtjejer?
Jag kan inte komma på någon annan förklaring.
Frågan är om man ska tycka synd om de utsatta, eller bli irriterad på deras flathet?
Välj själv.
Men om du frågar mig så är i alla fall en sak säker: Det vilar något sorligt och vilset över hela händelsen.