Lördag morgon och solen skiner. Ett lagom kokt ägg, ett glas yoghurt med torkade tranbär på toppen, kaffe och en nygräddad croissant står på bordet. Jag slår upp morgontidning som legat och fläktat i en sommarbris, och hamnar på ytterligare en mulen artikel om integrationen i Sverige. Jag läser några rader, men försvinner bort i tankarna tjugo år tillbaka i tiden, till när vi själva blev invandrare.
Fram tills dess hade hushållet flackat mellan boende och arbete i storstäder i Sverige och utomlands, men så en dag blev min blivande hustru med barn och vi bestämde oss för att flytta ut på den svenska landsbygden. Skälet var en förhoppning om riktig vinter och riktig sommar, och en misstanke om att livet som barnfamilj är något enklare i ett mindre samhälle.
Så med ryggmärgskänslan som guide sökte vi jobb lite varstans, fick jobb och flyttade. Hela processen tog tre månader. Dagen efter vi flyttat in i vårt nya hus så åkte vi till kyrkan och gifte oss. Det gick undan i svängarna och allt kändes lätt och rätt.
Någon dag efter bröllopet knackade det på dörren och en bybo bad om att få komma in. Över en kopp kaffe kungjordes att han, förutom granne, även bar den respektingivande titeln ”byuppsyningsman” och hade som uppgift att välkomna nya bybor, berätta om byn och annat som kan vara till hjälp för en nyanländ. Efter en stunds historie- och traditionsberättande så gick han över till det som jag så här i efterhand uppskattat mest.
Han sa: ”- Här hjälper vi varandra.”, och sedan räknade han upp en rad gemensamma sysslor. Det var allt från att hjälpa den nyblivna änkan med snöskottning till gräsklippning av lekparken och spolning på hockeyrinken. Han bjöd med mig att hjälpa till med nedtagning av majstången och hans fru bjöd med min fru på kransbindningskvällen. Han avslutade med orden ” Det här är inget vi kräver – men vi andra gör det.”
Så mellan barnkammarfixande och tapetsering högg vi i med bysysslor. Jag blev snart en av gubbarna i kvarteret och fick själv hjälp med tunga lyft, eller när ett träd behövde fällas. Och som utlovat kom hjälpen än snabbare och uppslutning blev avgjort större, när det flaggats för ”stubb-whisky” i förväg.
Vad som hade hänt om ingen berättat om vad som förväntades av oss, vet jag inte. Kanske hade det tillslut blivit lika bra. Helt säkert är dock att vår integration tagit längre tid och en och annan granne hade säkert hunnit retat sig på vår okunskap om grannars solidariska ansvar.
Därför känner jag än idag, över tjugo år senare, stor tacksamhet till byuppsyningsmannen. Det krävs en människa med både ryggrad och omtänksamhet för att ta ett sådant samtal som han gjorde med oss. Han var väl insatt i byns sedvänjor och gav kunskap och verktyg som hjälpte oss att bli en del av en gemenskap. Nu flyttade vi bara trettio mil och inom Sverige, men själva principen kan vara något att tänka på i tider när integration ses som en ödesfråga.
Med kunskap, ryggrad och omtanke kanske frågan inte behöver vara så komplicerad.