”Jag hade inte en chans”, berättar en vän, ”jag kom åkande på motorcykeln, får möte och i sista sekunden svänger bilen över på min sida vägen. Jag hann inte tänka, det bara small!”
Det där hände förra sommaren, och min vän hade ren tur som klarade sig undan med lindrigare skador.
Enligt polisen var den som körde bilen ett känt rattfyllo.
Jag tänker på den händelsen när jag tittar på den föredömliga reportageserien om återfallsförbrytare i trafiken (SVT Dalarna). Reportagen tar sin utgångspunkt i händelsen där ett rattfyllo, med rader av tidigare domar mot sig, körde ihjäl en flicka i Orsa.
Polisen i reportaget förklarar uppgivet att man gör allt man kan för att stoppa fylltrattarna, men att man är låst av lagstiftningen. ”De är tillbaka på vägen redan nästa dag – eller tidigare.”
Lagmannen säger samma sak.
Politikerna som intervjuas tycker att det behövs fler poliser. Någon säger att man ska utreda om längre strafftider.
Och i stugorna ryter medborgarna närmast unisont att det här duger ju inte – hur svårt ska det vara! Lås in dem – länge!
Om vi nu tar ett djupt andetag och låter pulsen gå ned en smula, för lagstiftning är inget man ska diskutera med upphetsningens rosor på kinderna.
Så, varför reagerar rikspolitikerna så långsamt?
I mörka stunder tror jag det beror på våra folkvaldas självbild.
Så här: Det kan inte undgått någon att våra politiker vill att Sverige i alla lägen ska framstå som ett modernt civiliserat och progressivt land. Och det är ju fint.
Problem uppstår dock när verkligheten inte stämmer med ytan man vill visa upp. När det gäller hårdare straff och att bygga fler fängelser så kan man förstå att det varken känns modernt, civiliserat eller speciellt intellektuellt lockande.
Det passar helt enkelt inte in i politikernas självbild – och därmed blir varje nytt fängelse som ett monument över misslyckanden i deras samhällsbygge.
Politikerna inser säkert lika väl som oss andra vad som krävs, men vacklar.
Vill inte.
Då rycker expertisen in till deras hjälp och säger att nästan ingen blir rehabiliterad av att sitta i fängelse.
Perfekt!
Och så händer ingenting, eller i alla fall mycket lite.
Men på den här punkten tror jag allmänheten, som tvingas hantera verkligheten d.v.s. möta både fylltrattar på vägarna, stölder och våld, är rätt överens: Den dag det finns säkra sätt att bota återfallsförbrytare så, à la bonne heure, kör på.
Men tills dess så får vi vackert ta det som står till buds. Och det som står till buds är att plocka bort buset ur samhället – länge.
Är fängelser dyra att bygga? Inga problem – vi betalar vad det kostar.
Min kompis hade en väldig tur när han blev påkörd av det återfallsförbrytande rattfyllot. Han kunde lika gärna ha blivit invalidiserad eller som flickan i Orsa, dött.
Då hade en familj stått utan pappa och make.
Varför? För att vi ska kunna visa upp ett elegant förbarmande mot vuxna människor som gång på gång, och med total hänsynslöshet, vållar skada på oskyldiga barn och vuxna i samhällsgemenskapen?
Nej, så länge vi inte har säkra rehabiliteringsmetoder ska de som väljer brottets bana hållas undan övriga, länge.
Det är hög tid att vi uppvärderar den laglydige medborgaren.
DET vore civiliserat.