…delar några erfarenheter av att skriva krönikor, och noterar att arga kvinnor i grupp inte är att leka med.
Med mjuk röst läser kvinnan krönikan medan vi går genom skogen. Det är sista kollen innan jag skickar in söndagens text.
Det kan vara svårt att korrekturläsa texter man skrivit själv. I alla fall är det så för mig.
Samtidigt ska en kröniketext vara så felfri som möjligt när det gäller stavning och tydlighet, innan den lämnas till redaktören. Redaktören läser sedan igenom en sista gång, sätter rubrik och publicerar.
Därför är sista åtgärden att skicka texten till min telefon och låta den kvinnliga rösten där läsa upp den under morgonens hundpromenad.
Rätt ofta händer det att man upptäcker någon formulering som kan göras tydligare eller något ord som missats. Kan vara ett tips.
En genomsnittlig sådan här krönika har runt sju hundra ord och undertecknad har skrivit en varannan söndag i Siljan News sedan 2018, bland oftare. En bit över två hundra har det blivit. Till det ska läggas ett gäng krönikor i andra forum och magasin.
Då borde man vara förlåten om man väljer krönikeskrivande som ämne.
Ämnet, ja…
Ibland är det lätt att hitta ett lämpligt krönikeämne och texten faller på plats nästan av sig själv. Då är det en fröjd att skriva. De krönikorna brukar också få bäst mottagande av er läsare.
Andra gånger kan det ta många timmar över flera dagar. Man försöker, byter ämne och försöker lite till, men det vill sig liksom inte. Till slut får man bara vara nöjd med att man gjort sitt bästa.
Det här påminner mycket om idrotten. Vissa matcher och tävlingar går det mesta som man vill, det flyter på. Andra gånger kan man halvt kämpa livet ur sig, men det blir ändå bara en uppvisning i dålig tajming, felpassningar och stolpe ut.
Målet är därför att försöka ha en hygglig lägstanivå och bara vara tacksam för de gånger det går lätt.
Synd att det senare händer så sällan…
Min förhoppning är att varje krönika ska ge åtminstone någon läsare en ny tanke, eller ett litet leende. Större krav på sig själv än så bör man inte ha, tycker jag. Folk har fullt upp och krönikor är sällan högt upp i prioriteringen.
Ibland skriver man om något känsligt och då kan det vara bra att någon annan läser igenom texten innan den skickas till redaktören. Här måste man välja en person som vågar vara helt ärlig med vad den tycker.
För många år sedan tog jag till exempel upp ett ämne som jag börjat fundera på efter en shoppingtur med min fru: Varför många kvinnor tycks vara så intresserade av skor.
Det blev en lättsam text och jag var hyggligt nöjd, men det var ändå något som gnagde i bakhuvudet. Eftersom man inte vill förarga någon i onödan så bad jag ett par kvinnor i olika ålder att läsa igenom den.
Efter att ha läst svarade båda att de hade fått sig ett gott skratt. ”Kör på!”, sa de.
Texten skickades in och redaktören släppte igenom den.
Runt hälften av läsarna gillade texten, men en grupp på sociala medier tyckte den var för bedrövlig och protesterade kraftigt. Sådant får man räkna med, men den här gången blev det så upprört att redaktören kände sig tvingad att gå in och förklara att det var tänkt som humor.
Dagen efter pratade jag med redaktören på telefon och han sa: ”Det är nog bra om du håller dig borta från ämnen om kvinnor och skor ett tag, tack”, och jag såg nästan hur han torkade sig i pannan.
Arga kvinnor i grupp är inte att leka med.
Orsaken till upprördheten, gissar jag, var att kvinnorna som kontrolläste texten kände mig sedan tidigare.
Andra människor har ju ingen aning om vem man är som person och vissa därute har genomlevt erfarenheter, eller anammat ideologier, som gör att de har en helt annan utgångspunkt.
Då kan det bli så där.
Jag kom ändå lindrigt undan. En känd amerikansk humorkrönikör förklarade i en krönika att han inte ville att hans fru skulle klippa gräset. Han tyckte det var en okvinnlig syssla och motiverade med hur det såg ut när övriga kvinnor på deras gata grymtande och svettande stapplade fram bakom sina gräsklippare.
Kvinnorna i grannskapet blev såklart heligt förbannade och han fick det hett om öronen. Hans fru uppmanade honom att gå runt till hushållen och be om ursäkt. Men han hade en bättre idé. De flyttade.
Humor är alltså svåra saker, kanske svårare idag än någonsin tidigare. Alltid är det någon som tar illa upp, och i stället för att bara välja något annat att läsa drar de igång en protestkampanj.
Men jag bor fortfarande kvar i samma hus, och än så länge hälsar de flesta grannarna.
Det tar jag som ett gott tecken.
God fortsättning på krönikeåret!