…rycker in som skidlärare på sportlovet, för första gången på 30 år…
Det är på morgonkvisten första dagen på sportlovet och solen skiner över snötäckta sluttningar. Jag är fullt koncentrerad, och trots att vi bara varit i gång en kvart sprutar redan svetten.
Då hörs ett nytt rop på hjälp. Ajdå, dags för nästa akut-rusning…
Men det är bäst att vi tar det från början.
Våra liv handlar om våra val. De formar oss och gör oss till dem vi är. Samtidigt finns det mycket som kan hindra oss att välja rätt. Som när vi låter rädslor styra. Eller avundsjuka. Eller egoism. Det leder oftast till något sämre, åtminstone i långa loppet.
Här kan högre ålder ge en viss fördel. För med åren blir de här sammanhangen tydligare och det är lättare att ta bra beslut. Men ålder kan också innebära att ett nytt hinder dyker upp: Bekvämligheten.
I alla fall har det blivit så för undertecknad, och häromveckan hände något som var nära att leda ned i bekvämlighetsfällan.
Det hela började med att en bekant ringde och berättade att han satt i klistret. Han har hand om en skidskola i fjällen och en av hans instruktörer hade fått förhinder under den hektiska vecka nio.
Han sa: ”Men du kommer ju hit så kanske du kan ta ett par förmiddagsgrupper måndag till fredag?”
Frågan kom helt ur det blå. Sist jag lärde en grupp att åka skidor var flera decennier sedan, och det visste han. Dessutom vill man ju vara ledig på ledigheten. Det hörs liksom på ordet.
I huvudet formulerades därför ett vänligt men bestämt ”nej, tack”, men som på sin väg till munnen förvandlades det till ett: ”Okej”.
”Vad bra, tack!”, utropar skidlärarbasen.
Skumt hur det kan bli ibland…
Så där satt man med telefonen i handen och undrade vad som just hänt.
Å andra sidan, tänkte jag, kanske man blivit lite för snabb att tacka nej till saker nuförtiden?
Nåja, man ska hålla vad man lovar. Därmed viktes ledighetens förmiddagar till att lära barn att åka skidor.
Jag tilldelades två grupper, en med barn 7–9 år och den andra 4–6 år (fast två 3-åringar fick också vara med). Ingen av dem hade stått på skidor förr.
Första dagen visade det sig att ett flertal av mina minsta adepter var totalt orädda, och knappt hade jag lyckats rada upp dem i toppen av barnbacken förrän de likt ett kometregn for utför. Och jag for efter.
En kvart in i första lektionen sprutade svetten efter flera spurter för att håva in parvlar som kommit på vift.
Sedan var lektionstimmen slut, och på lätt darriga ben överlämnade man barnen till deras föräldrar, för att direkt ta sig an nästa grupp…
I den äldre gruppen var det tolv barn, varav två systrar som var väldigt försiktiga. I början höll de krampaktigt i varandra och man såg hur oroliga de var. Där krävdes det både peppande och lugnande.
Att säga att undertecknad skuttade piggt ur sängen påföljande morgon vore årets lögn. När man passerat femtioårsstrecket och inte är van att krypa runt på knä och jaga efter barn som skidar okontrollerat nedför backar, eller baklänges nedför liftspår, blir det lätt så.
Men det var bara att knäppa på sig utrustningen och ta nya tag.
Vartefter veckan gick lärde sig de små att stoppa och svänga, och ens egen lekamen började långsamt kännas bättre. De två systrarna blev stadigt modigare. De släppte varandra och när man slappnar av lite så lär man sig fortare.
Några av barnen grät en skvätt när de trillade och blev rädda. Men många fler gånger skrattade de så de kiknade. Vi hade riktigt kul, och trots att det blåste över tjugo sekundmeter de sista dagarna så dök alla elever upp. Imponerande.
Här ska villigt erkännas att undertecknad aldrig varit någon vidare lek-farbror. Men det är lätt att tycka om små barn, de är ärliga och härliga. Och skidåkning är fortfarande bland det roligaste jag vet. Den kombinationen tycktes räcka en bit, för barnen var både glada och lärde sig fort.
Sista dagen provade vi deras nya kunskaper i en brant backe. Alla följde med – och de två systrarna körde först, med glittrande ögon och stora leenden.
Efter sista samlingen kom en man i 45-årsåldern fram med bestämda steg. Han höll fram handen för att skaka ”Du ska ha ett jävligt stort tack!”, sa han och klämde handen som i ett skruvstäd. Han verkade nästan rörd. Det var systrarnas pappa.
För egen del blev det en av de roligaste och mest givande ledigheterna på flera år.
Den här episoden var en småsak. Men ändå: Väljer man att kasta av sig bekvämlighetens täcke och tackar ja i stället för nej, händer ibland saker som man kan le åt länge.