…är med om första hundattacken på tjugofem års hundägande, men inser snart att det finns de som lever under samma hot, dagligen.
Fredag. Solen skickar strålar genom tallkronorna när jag och hunden går vår muntra morgonpromenad. På en barrtäckt skogsväg möter vi en yngre kvinna och hennes stora vovve. Vi säger ”hej” på avstånd. Hon stannar och ställer sig vid sidan av vägen när vi närmar oss. Jag går med min hund, i fin fot, på andra sidan skogsvägen. Då rusar den andra hunden fram…
Det går blixtsnabbt. Kvinnan dras omkull och kanar efter sin hund i fyra, fem meter fram till oss. Jag ryter ”NEJ!”, när den andra hunden biter min över huvudet. Det är ett virrvarr av hår och grovt morrande, men jag lyckas få in en vänsterkrok mot hundens nos. Den släpper sitt bett och kvinnan, som ska ha heder för att hon inte släppte kopplet, lyckas komma på fötter och drar undan sin hund.
Min vovve är ingen liten gosse, närmare femtio kilo av lurvig kärlek. Men kvinnans hund är ännu större. Runt sjuttio centimeter i mankhöjd. Det är en mycket vacker hund, och den måste vara ovanlig för jag har aldrig sett rasen förr.
Jag och min hund står stilla. Om vi backar eller går vidare är risken större att den andra hunden brusar upp och anfaller igen, och det är helt tydligt att den här människan inte klarar av sin hunds styrka.
Jag ber henne att vira sitt koppel runt tallen hon står invid. Det gör hon.
Först nu tittar jag ned på min vovve. Han tittar upp på mig, och verkar förvånansvärt lugn. ”Sicken idiot…”, tycker jag att han säger.
Och det har han ju rätt i. På sätt och vis.
En hund som helt oprovocerat anfaller och biter en annan, har problem – även om det nästan alltid är hos ägaren som problemen har sitt ursprung.
Jag känner och tittar i huvudet på honom. Det blir blod över handen. En del kommer från hundens bett, men det verkar inte vara några djupa sår. Det kommer räcka att tvätta rent när vi kommer hem.
Resten av blodet kommer visst från mig… Pekfingernageln står snett uppåt och blodet rinner.
Hur det gick till har jag ingen aning om, och en lyft nagel låter ju rätt mesigt att ens nämna här, men när adrenalinet försvinner så kan jag meddela att det är förvånansvärt oskönt…
Nåja, med den attackerande hunden säkert surrad vid tallen, går vi vidare. Jag lindar en pappersnäsduk runt fingret och tänker på den andra hundägaren. Hon var knäpptyst genom hela incidenten, inga kommandon till sin hund, ingen ursäkt till mig.
Jag sade inget till henne heller, även om lusten var stark att leverera några väl valda ord. För förutom blodvitet, kan en sådan här upplevelse i värsta fall göra min egen hund rädd och aggressiv mot andra hundar för lång tid framöver.
Men, hon har tillräckligt med bekymmer redan. För nu har hon bara två och ett halvt val:
Antingen avlivar hon sin hund utan fördröjning. Eller också, vilket vore att föredra om det är första gången den attackerar någon oprovocerat, att hon intensivtränar hunden (och sig själv) så att något liknande aldrig händer igen.
Det ”halva” valet är att försöka lämna bort/tillbaka hunden. Men att lyckas få någon att ta hand om en problemhund i den storleken, och göra samma ansträngning man själv redan borde gjort, kan nog visa sig bli svårt.
När jag kommer hem gör jag en sökning på den andra hunden på nätet. Jag hittar rasen. Den beskrivs som en riktig tuffing, med stark vakt- och jaktinstinkt. Det är definitivt ingen hund för nybörjare. Den måste känna fullt förtroende att dess husse och matte har koll på läget, annars tar den själv befälet och kan bli aggressiv.
Men, med rätt uppfostran så är den mycket tillgiven och lugn.
Jag hoppas verkligen att kvinnan inser allvaret. Tyvärr gör inte alla hundägare det, och det skapar mycket onödigt lidande för både hundarna och omgivningen – och ibland kan det bli riktigt illa…
…För historien slutar inte här.
Häromdagen ringer nämligen en före detta granne. Han är en trevlig prick som efter några år utomlands flyttat hem, några byar bort, med fru och små barn. Han har också råkat ut för hundproblem, men av en helt annan kaliber än ovan nämnda skogsincident.
Det är hans grannes storvuxna hund som rusat in på hans tomt flera gånger, och attackerat och skadat hans familjs hund svårt. Den har till och med bitit hans fru när hon försökt freda den egna hunden.
Han fortsätter berätta, och håren reser sig på armarna när han beskriver ett flertal händelser.
Allra helst när han berättar att den attackerande hunden också morrar ilsket åt hans små barn.
”Terror” känns som ett lämpligt ord här. För en aggressiv grannhund försvinner inte bakom en skogskrök och är borta. Den är där hela tiden, som ett ständigt orosmoln.
Jag lider verkligen med honom.
Vi funderar om det år samma hund vi råkat ut för. I ett närmast osannolikt sammanträffande är det samma ovanliga ras, men inte samma hund. De har olika teckning i pälsen. Bra att veta ändå.
Han har givetvis anmält attackerna, och ägaren har fått restriktioner utdömda för sin hund.
Men hunden är kvar.
Och min ex-granne berättar att han nuförtiden är ständigt på spänn när barnen är ute på gården.
Hans egen hund, som skadades svårt vid den senaste attacken, har han lyckats få släktingar att ta hand om, för den vågar han inte ha hemma.
Men barnen… Vad gör man?
Terror, som sagt.
Här ska jag vara helt ärlig: Hade min egen hund, som är något av det mest tillgivna man kan tänka sig, fått en knäpp och gjort samma sak: Alltså, rusat in till grannen och bitit både hund (en riktig retsticka) och fru (trevlig) och dessutom morrat åt deras små barn, så hade det inte varit något snack om saken: Ingen anmälan hade behövts, jag hade bokat avlivning på momangen.
Det kan låta hårt, för en hund är såklart en kär familjemedlem. Men det är ändå ett djur vi pratar om. Är de en fara för omgivningen så ska de tas bort. Ingen ska behöva gå runt och vara rädd.
Min hunds beteende är hundra procent mitt ansvar, oavsett om den har en psykisk störning eller (mer troligt) jag själv misslyckats med uppfostran.
Och det ansvaret måste man ta fullt ut.
Det ingår i hundägande.
Så är det bara.
Punkt.