…funderar på om vi har glömt konsten hur man hanterar översittare i stort och smått.
Efter en skön jul- och nyårshelg börjar vi ett nytt år. Samtidigt rullar fortfarande ryska stridsvagnar över Ukrainas snömoddiga slätter. Människor dör, och man kan inte låta bli att undra: Hade det kunnat undvikas?
Enligt personer som haft med Vladimir Putin att göra, påminner han om en översittare på skolgården: Han kör den tuffa stilen och hotar. Tills han får tillbaka av samma mynt. Ett stenhårt ultimatum. Då lugnar han sig.
Putins stil återfinns överallt; på skolgårdar, jobb och i gängmiljöer.
Frågan man kan ställa sig är om vi glömt bort konsten hur man hanterar sådana här plågoandar, i stort och smått?
Vi ska återkomma till Putin strax, men börjar med ett vardagsexempel i det lilla:
För några år sedan ringde en mellanstadielärare och berättade att min son hade åkt på stryk så att blodet sprutade. Läraren såg händelsen och tydligen var det ett helt oprovocerat påhopp.
Läraren fortsätter berätta att mitt barn är långt ifrån ensamt om att drabbas av den här våldsamma pojken. Flera killar och tjejer i klassen hade åkt på storstryk den senaste tiden.
Jag svarar att jag vill att de kallar pojken och hans föräldrar till skolan samma dag, så jag får träffa dem och förklara att det här inte får hända igen.
”Nej, nej”, svarar läraren, ”det kan ju bli katastrof om ni träffas!”
Jag blev häpen, för jag trodde mitt erbjudande skulle uppskattas.
”Vad tänker ni göra då?”
”Vi ringer till föräldrarna. Igen. Sedan ska jag fylla i en hel mängd blanketter om incidenten”, svarar läraren och suckar som om pappersarbetet var det mest jobbiga i händelsen.
Det där lät ju knappast som en lösning. Så jag kontaktar rektorn. Men får samma svar där. De vägrar ordna en träff där vi får reda ut saken. Märkligt.
Jag vet inte om du tänkt på det, men när man läser nyheter om våldspersoner som gett sig på oskyldiga, kan man påfallande ofta också läsa att det funnits tidiga tecken på att något liknande skulle kunna ske. Man har gjort noteringar och skrivit rapporter.
Men ingen har agerat…
Hur som helst. Morgonen därpå krävs lite övertalning för att den blåslagne sonen ska gå till skolan. Men det går. Upp på hästen igen… Hans mamma skjutsar honom.
Själv åker jag till den lille slagskämpens hus för att prata med honom och hans pappa.
Jag förklarar vad som har hänt, och pojken får bekräfta att det stämmer.
Sedan vänder jag mig till pappan och får honom att garantera att något liknande aldrig kommer att upprepas. Barn är föräldrarnas ansvar, så det går utmärkt att göra så.
Det lovar pappan.
Och det höll han.
Det där var varken första eller sista allvarssamtalet man behövt ta med översittare genom åren. Det har hänt som förälder, som chef, som ledare i idrotten. Det brukar gå bra. Det viktiga är att man hanterar saken utan fördröjning, håller sig lugn och har en rejäl portion beslutsamhet i bagaget.
I egen erfarenhet kommer sådana här fysiskt- eller psykiskt tyranniserande människor ofta från kärleksfattiga och dysfunktionella miljöer där man sätter likhetstecken mellan snällhet och svaghet, ärlighet och enfald, tolerans och förvirring. Det är uppochnedvända världen och ociviliserat.
Det betyder också att det krävs mer än försiktig diplomati eller ett kuratorssamtal för att få stopp på dem. Åtminstone i korta perspektivet. Och ibland är det korta perspektivet avgörande.
Då är det bergfasta ultimatumet ett bra alternativ. Det är deras språk. Då tvekar de, för innerst inne är alla översittare fegisar.
Sedan, när de bevisat att de förstått vårt ultimatum, ska de såklart behandlas som vem som helst igen.
Det fungerar, och har fått många att välja en bättre väg.
Tillbaka till Ryssland och Ukraina. Att Putin är en typisk översittare visste alltså varenda kotte som öppnat en internationell tidning de senaste tio åren.
Därför förvånas man över att våra EU-politiker inte hade en stenhård uppsättning sanktioner, klara att verkställas inom ett dygn efter invasionen.
Eller ännu hellre, att man presenterat dem för Putin och hans anhang, innan han satte sin plan i verket.
För som boxaren Mike Tyson sa: ”Alla har en plan, tills de får en propp på nosen.”
Så, vad är förklaringen till att det blivit så här? Har vi glömt den urgamla sanningen att även de snälla måste visa beslutsamhet och ha hårda nypor ibland? Eller bryr vi oss bara inte tillräckligt mycket? Någon vajsing är det…
Vi avslutar med ett sista exempel: För en tid sedan ringde sonen. Han har vuxit upp och pluggar i storstan. Den här dagen behöver han prata av sig. Någon timme tidigare har han nämligen blivit vittne till ett pågående ungdomsrån, där han gått emellan och hjälpt den lilla killen som blev utsatt.
Nuförtiden är sonen stor och stark. Låg vid fjälljägarna. Om man säger så här: Han är ingen man frivilligt muckar gräl med.
Samtidigt är han godhjärtad som få, och även om du är stor och stark så är det alltid olustigt att stå upp mot översittare och kriminella.
Jag förklarar hur stolt jag är över honom.
Han gjorde sin plikt som vuxen.
Gjorde fler det så skulle världen vara en mycket bättre plats.
Och kanske till och med krig kunna stoppas.
[publicerad, Siljan News 2023-01-01]
Tips: Ryskt politiskt ledarskap är svårt att förstå sig på, och för den som vill ha mer ’input om Putin’ och rysk politik finns en intressant föreläsning här (Youtube, eng. textat).