…om kännetecken på gott omdöme, och motsatsen.
Vi börjar i det lilla. I fredags kom nämligen ett brev som inleds med orden: ”Nu har vi tagit bort all vägskyltning…”. Brevet är från en vägförening i Norrland där undertecknad är en av medlemmarna.
Och jag suckar…
Den här föreningen har skötts utmärkt i sextio år, men sedan en tid tillbaka har vi en ny styrelse och de tar en del ogenomtänkta beslut.
Den senaste given är, enligt brevet, att de kontaktat Trafikverket och frågat om vår lilla by, som ligger vid vägs ände, har tillstånd för nuvarande vägskyltning.
Något sådant tillstånd, svarar Trafikverket, har byn inte, och kommer heller inte att få.
Vägskyltarna sattes dit när byn anlades för sextio år sedan. Kloka människor monterade dem för att skapa ett logiskt flöde i trafiken i det bergiga området. Till exempel skyltades de smalaste och brantaste vägarna som enkelriktade, ett par skymda hörn i korsningar gavs skylt för väjningsplikt och så vidare.
Det gjordes tydligen utan tillstånd från Trafikverket, men var helt logiskt och har fungerat utmärkt.
Tills nu, alltså…
Så med hänvisning till Trafikverkets förordningar, plockas nu alla skyltar ned. Byn kommer få trafikproblem, helst vintertid, det är en sak som är säker.
Man kan bli matt för mindre.
De som sitter i styrelsen är säkert inte dumma, men flera av deras beslut tyder på ett underskott på gott omdöme. Och gott omdöme är viktigt när man ska styra framgångsrikt.
Så vad menas egentligen med gott omdöme?
Sir Andrew Likierman, professor vid London Business School, har forskat i ämnet och summerar så här:
”Människor med gott omdöme tenderar att vara bra lyssnare och läsare – de har förmågan att höra vad andra människor faktiskt menar och kan därmed se mönster som andra inte ser.
De har en bredd av erfarenheter som gör det möjligt för dem att känna igen paralleller som andra missar. Och när de inte vet något kommer de att söka reda på någon som gör det, och luta sig mot den personens omdöme.
Människor med gott omdöme är medvetna om sina egna känslor och fördomar och har förmågan att ta ur dem ur ekvationen i beslut. De är också skickliga på att öka antalet val som övervägs.
Slutligen är människor med gott omdöme väl förankrade i den verkliga världen: När de gör ett val överväger de också dess genomförande och konsekvenser.”
Alltså nästintill genomgående tvärtom mot ovan nämnda vägstyrelse…
Det här leder till nästa, något större exempel. För på tal om vägföreningar fick undertecknad nyligen frågan om att sitta i en vägföreningsstyrelse som snart ska bildas, den här gången på hemmaplan.
Bakgrunden är att den egna kommunen tagit vägansvaret sedan början av 70-talet, men vill nu lämna över både ansvar och kostnad till fastighetsägarna i kommunen. Det har rört upp en del känslor, det också.
Eftersom en kommun och dess invånare är som ett par med gemensam ekonomi, så borde det ändå vara rätt okontroversiellt. För hur man än vrider på saken så är det invånarna som får betala för vägarna. Om det sedan sker via skatt eller som avgift till en förening, spelar mindre roll.
Det enda som borde betyda något, när man inser att alla är i samma båt, är hur man löser drift och underhåll av vägarna på mest kostnadseffektivt och smidigt sätt för de boende i kommunen.
Och det borde ju vara lätt att ta reda på.
Exempelvis: Är det bättre att bilda ett fyrtiotal nya vägföreningar, som nu planeras, och besätta deras styrelser med hundratals väg-amatörer som undertecknad, som sedan ska jaga in vägunderhållspengar från sina grannar?
Eller ska man ha en central, professionell organisation som sköter hela ruljangsen. Som vet vad de pysslar med, får stordriftsfördelar och som kan ha effektiva system för att inkassera nödvändiga ersättningar via avgifter eller skatt?
Jag kan såklart ha fel, men det känns knappast som någon supersvår nöt att knäcka. Åtminstone om man håller ögonen på bollen – varför gör vi det här, och för vem?
Sista och största exemplet.
Förra helgen var det en stor artikel med författaren Björn Ranelid i DN. Han är en lite udda fågel och hans ständiga självförhävelse kan ibland få Donald Trump att framstå som försagd och tillbakadragen.
Men även udda fåglar kan ha poänger. Bland annat funderar Ranelid på att stämma svenska staten eftersom skolan, under flera decennier, misslyckats så grovt med att lära barn läsa och skriva.
Här kan jag förstå Björn Ranelid. När mina egna barn var i skolåldern, från mitten av 00-talet och framåt, prioriterades definitivt inte läsning, skrivning och räkning – alltså själva grunden för allt annat lärande.
Däremot haglade nya pedagogiska grepp, ofta med minimal respekt för tidigare generationers lärande och lärare. När man som förälder ifrågasatte blev man avfärdad som bakåtsträvare.
Och så gick det som det gick.
Senaste åren har nyhetsartiklar berättat att skolan satsar mer på läsning, skrivning och räkning så förhoppningsvis är vi på rätt spår nu.
Å andra sidan har man, som Björn Ranelid säger, slarvat bort ett par generationer på vägen.
Och det kan faktiskt förtjäna en stämning, eller två.
Det händer att styrande vill ändra något som fungerat bra länge.
Inget fel med det, vi vill ju utvecklas.
Men vi borde bli bättre på att först ställa frågan: ”Hur tänkte de som styrde före oss?”, ”Varför gjorde de som de gjorde?”
Det är ett tecken på gott omdöme.