”Varför faller dykare bakåt ned i vattnet?”
”För att om de föll framåt så skulle de fortfarande vara kvar i båten.”
Ha, ha, den var kul, eller hur?
Inte?
Det kan i så fall bero på att det var ett typiskt ”pappa-skämt”.
På det här området har det kommit goda nyheter till alla pappor och barn. I våras publicerades nämligen en studie från the British Psychological Society som visar att pappa-skämt är bra för barns utveckling.
Det var det nog få pappor som visste om. Jag gjorde det i alla fall inte. Vi pappor levererar bara skämt som barnen tycker är pinsamt dåliga, och förstår egentligen inte varför vi gör det. Det går liksom inte att hålla emot.
Så här står det bland annat i studien: ”Pappaskämt ett intrikat flerskiktigt och fascinerande fenomen som avslöjar mycket, inte bara om hur humor och skämtberättande fungerar, utan också om fäders psykologi och deras relationer med sina barn.”
Jo, jag tackar, jag.
Enligt studien gynnar pappa-skämt barnen på två sätt. Det första är att det visar att pappa är villig att göra bort sig – gång på gång.
Det andra är att det undermedvetet lär barn att det är ok att vara med om pinsamheter, och hur man hanterar dem. Det stärker barnen tills de kommer ut i samhället.
Studien visade att barn som kontinuerligt utsätts för ögon-himlande pappa-skämt bygger upp en naturlig immunitet mot fördömande, och blir vuxna som känner att det är ok att vara sig själv.
Perfekt!
Men, frågar sig kanske vän av ordning, varför är det oftast just pappor som levererar skämt av typen:
”Har du tagit en dusch idag?”
”Ja, pappa.”
”Då är det bäst att du lämnar tillbaka den.”
Det här, menar studien, har sin förklaring i att pappor i alla tider har lekt lite tuffare med barnen. Detsamma gäller hos alla primater. Omedvetet försöker papporna locka barnen att göra lite mer, våga lite mer, för att förbereda dem på vuxenlivet.
Pappa-skämten är alltså en förlängning av det beteendet i vårt moderna samhälle, där inte vilda fysiska upptåg ses med så blida ögon (även om vi nog fortfarande är rätt många som brottats och hittat på lite våghalsigheter med telningarna).
Studien förklarar vidare att pappa-skämt ofta ses som dåliga, men att de egentligen är det motsatta. (Ha!)
Ett pappa-skämt är till sin natur rätt snällt och inte grovt eller ekivokt. Töntigt kanhända, men inte elakt.
Nu kanske någon undrar om man slutar dra pappa-skämt när barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån?
Inte jag i alla fall.
Häromdagen skickade jag det här till barnen per sms:
”Av potatis gör man pommes, chips och vodka.
Det är som att de andra grönsakerna inte ens försöker…”
Om jag fick en tumme eller skrattande gubbe i retur?
Nej.
Men jag är rätt säker på att de tyckte det var kul.
Och om inte annat så har jag härdat dem lite till.
Det är det som är det fina med pappa-skämt; det är nästan omöjligt att misslyckas.
Här kommer några fler:
”Vad är det som är rött och dåligt för tänderna?”
”En tegelsten.”
”Vad heter en oväntad graviditet på tyska”
”Kinder surprise”
”Vad är det mest skrämmande ordet i praktiskt kärnfysik-forskning?”
”Hoppsan!”
”Jag frågade bibliotekarien om de hade några böcker om paranoia.
Hon lutade sig fram och viskade: ’De är alldeles bakom dig!’”