September 2019. Jag besöker Arméns Jägarbataljon i Arvidsjaur och inser att militärtjänst inte är för alla – och att det just därför borde finnas alternativ, för alla.
Den unge mannen har en härlig chevron-mustasch och leende ögon. Han berättar om sin utrustning: ”Det här automatgeväret heter AG 90 B, väger sexton kilo och är effektivt upp till två tusen meter. Det stoppar det mesta.”
Det är familjedag i lumpen.
Anhöriga är inbjudna till de lappländska skogarna för att se hur de lever om dagarna. Mycket är sig likt nu hösten 2019, sedan man själv gjorde lumpen för trettio år sedan, och man ler när man ser de blåvita sängkläderna.
Enda skillnaden är att en del utrustning är modernare, och att det finns kvinnor med bland rekryterna. De är inte många, kvinnorna, runt tre procent på det här stället, och de gör exakt samma utbildning som männen.
Vi går vidare till nästa station. Här möter en annan pigg rekryt och vi erbjuds vi att smaka på kokt skägglav (urgh!) och granskotts-te (bättre). Det formligen lyser självförtroende om de unga männen och kvinnorna. Man blir på gott humör.
Personligen har jag ett rätt svalt intresse för vapen och det militära. Det finns ett citat som fångar min syn på saken: ”En riktig soldat slåss inte för att han hatar det som är framför honom, utan för att han älskar det som är bakom honom.” (G.K. Chesterdon).
Alltså: Att försvara sig är helt OK, och därför ställer jag upp om jag kan göra nytta – för att jag ”älskar det och de som är bakom”.
I övrigt slipper jag helst.
Men, tillbaka till de unga och lumpen.
Årets kull med nittonåringar är totalt nittiofem tusen. Av dem blev tretton tusen kallade till mönstring och fyra tusen uttagna att göra värnplikten. Nästa år ska det ökas till fem tusen. Det är rätt lite.
I början av nittiotalet, när jag gjorde lumpen, var samma siffra drygt fyrtio tusen, och då var vi dessutom 1,5 miljoner färre invånare i Sverige.
Flera undersökningar visar att runt sju av tio av svenskar tycker att vi ska återinföra allmän värnplikt. Två av tio är emot.
Personligen tror jag inte på allmän värnplikt, för långt ifrån alla passar i det militära.
Däremot hörde jag en idé om en allmän ”Krisberedskaps-tjänst” för både kvinnor och män.
Det tror jag vore utmärkt.
Där skulle försvaret vara en del, men även andra områden som t.ex. sjukvård, räddningstjänst, kraftnät, lantbruk, äldrevård, barnomsorg m.m.
Det skulle vara bra av många anledningar. Inte minst som en sista grundlig avstämning vad samhället förväntar sig av den som är myndig i Sverige, som medborgare, som medmänniska, som blivande förälder – innan man tar klivet ut i riktiga vuxenlivet. För på den punkten råder det förvirring idag vilket man får bevis för närmast dagligen.
Dessutom vore det ett bra tillfälle att fånga upp unga som tidigt hamnat på glid. En sista chans att få dem på rätt köl, för att slippa framtida lidande och kostnader för dem själva, deras anhöriga och andra.
Ja, varför inte? Minst fyra månaders Krisberedskaps-tjänst i uniform för alla unga vuxna. Och helst ska försvarsmakten stå för pedagogiken, för är det något militären kan så är det hur man lär ut så att det sitter i länge.
Rätt gjort skulle det vara mumma för vårt hyperindividualistiska och alltmer segregerade samhälle – och betala tillbaka sig många gånger om, både ekonomiskt, och inte minst i samhörighet och trivsel.
Vi går vidare, och på nästa station får vi prova en fullpackad ryggsäck, färdig för uppdrag. Femtio kilo väger den. Puh! Till den vikten ska läggas vapen och annan nödvändig utrustning.
En äldre herre ska visa sig på styva linan. Han får hjälp att ta på ryggsäcken, och medan han raglar omkring i en fåfäng jakt på balans, så tänker jag på en person jag träffade för många år sedan.
Han var pionjär i att hålla kurser i personlig service, och reste land och rike runt.
Han sa: ”Jag har världens enklaste jobb för de som anmäler sig till mina kurser är redan duktiga på service. De som verkligen skulle behöva det håller sig borta.”
Jag tror det är lika med dagens militärtjänst. För det är lätt att slippa göra lumpen idag, och förmodligen är det de som skulle behöva det mest som håller sig borta. Kanske för att de inte vet vad de missar.
Ärligt talat så är det nog få som tycker det är skoj med lumpen, medan man är mitt uppe i den. Allra helst när den är av den mer krävande sorten.
Samtidigt har jag, lika ärligt talat, inte träffat någon som sagt att det var ett bortkastat år. Tvärtom.
Ja, ”Krisberedskaps-tjänst” för alla nyblivna vuxna medborgare är en strålande idé. Bara tanken ger hopp om framtiden, och rätt presenterat gissar jag att till och med fler än sju av tio svenskar skulle hålla med.
För, och här lånar jag Rousseaus 1700-tals ord, ”en civilisation måste hela tiden hitta botemedel mot de problem den skapar.”
Och det här kunde vara just ett sådant.
Så, vad väntar vi på?
Det är lätt att hitta skäl varför det här skulle göras. Några spontana sådana är listade här nedan.
- Ekonomi.
Skulle en ”Krisberedskaps-tjänst” kunna minska framtida brottslighet och missbruk med bara en liten del, så har vi finansierat en rejäl bit av kalaset redan där. För dessa samhällsgissel kostar ofantligt mycket pengar.
En(1) fängelseplats i Sverige kostar drygt 3.600:-/dygn (näst dyrast i Europa). En ”måttlig misshandel” kostar samhället sex miljoner och en skjutning kan kosta upp mot sjuttiofem miljoner.
Vinsten i form av minskat lidande går inte att mäta i pengar – det skulle vara ovärderligt.2. De som ansvarar för frågan.
Det är myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) som ska hantera sådana här saker. Tyvärr har de ett envist rykte om sig att ligga långt på efterkälken. För något år sedan hörde jag en kunnig person använda ett citat från Alexander den store för att förklara läget. Han (Alexander, alltså) sa: ”Jag är inte rädd för en armé av lejon som leds av ett får. Jag är rädd för får som är ledda av ett lejon.”MSB liknades vid det ledande fåret.
Men, det borde vara lätt fixat med lite politisk vilja – och den politiska viljan styr vi ju själva.3. De som bestämmer.
Alla politiska partier flaggar högt för både rättvisa och frihet. Om alla vuxna medborgare hade samma koll på samhället grundförväntningar så skulle det ge en rejäl skjuts för både rättvisa och individens frihet. Det inser säkert de flesta som tänker till.
Alltså borde det vara ett enkelt politiskt beslut, åtminstone ideologiskt.5. Varför just fyra månader?
Enligt en officerare jag pratat med så har försvaret provat kortare utbildningar. Fyra månader har visat sig vara den kortaste tiden för att hinna utbilda en person att göra mer nytta än skada. Man kan gissa att detsamma kan gälla för andra områden.6. Om man struntar i att inställa sig?
Sonen är på permission och jag frågar vad han tycker om idén om Krisberedskaps-tjänst. Han tycker det låter bra, men hans första motfråga blir: ”Vad händer om man vägrar, eller förstör för andra under utbildningen?”.
Det är en relevant fråga, men långt ifrån svårlöst. Det handlar om en engångsutbildning och solidaritet. Finns inga förmildrande omständigheter så får man väl bli hemskickad i tre månader med fotboja. Sedan får man inställa sig igen. Funkar det inte den gången heller, så får man göra om osv.
Tufft men rättvist ska det vara – för det kan ett fritt land begära av sina vuxna.Så, som sagt, vad väntar vi på?