”Sådan sport, sådant samhälle – och tvärtom.”
Jag tittar på en ungdomsmatch i fotboll. Det är inte vackert. Fula tacklingar, filmningar och ett språk som skulle kunna få en hamnsjåare att rodna.
Nivån påminner mig om ett engelskt uttryck: “- Fotboll är en gentlemannasport utövad av huliganer. Rugby är en huligansport utövad av gentlemän.”
Enligt en engelsk vän är det uttrycket allmänt känt på de brittiska öarna, och motiveras med att rugbyspelare har en mer gedigen social kod än fotbollsspelare och att de därför, trots det mer brutala spelet, förtjänar större respekt.
Det är lite intressant, för på det här området finns en tydlig koppling mellan samhälle och idrott: Först har vi regelboken att följa, och parallellt med den en uppsättning frivilliga normer och värderingar som handlar om respekt – i idrotten kallas det som bekant ”sportslighet”.
Spridningen och tillämpningen av sådana positiva normer är nog ett av de största bidragen som idrotten gett samhället genom åren.
Men tiderna förändras, och mina egna erfarenheter efter ett par decennier som ledare i ungdomsidrotten pekar knappast spikrakt mot större sportslighet vare sig bland spelare, ledare eller föräldrar.
Skillnaden kan vara makalöst stor mellan olika lag och föreningar, vilket i sig är det otvetydiga beviset för att när det gäller sportslighet så handlar det helt och hållet om ledarskapet.
För en tid sedan var jag på en ungdomsmatch i en annan idrott, och strax innan matchen skulle starta så spelades ett informationsmeddelande upp. Texten handlade inte om matchen, eller tips om framtida evenemang, utan om att man bad publiken (huvudsakligen släkt och vänner) att inte skrika glåpord mot domarna, ungdomarna på plan eller deras ledare.
Det är väl bra att man gör så, men samtidigt sorgligt att det anses behövas.
Andra exempel från idrotten som kan läggas under rubriken ”nödvändigt ont”, är den relativt nya regeln mot filmning i fotboll och hockey, ökat antal matchdomare, fler kameror på planerna, borttagna resultattabeller i ungdomsidrotten m.m.
Man behöver inte direkt vara professor i samhällsstudier för att se kopplingen till övriga samhället: Vi har våra lagar, men i övrigt finns allt färre frivilliga normer som man kan räkna med att alla anammat.
Samhällets ledare, likt sportens, väljer då att enbart fokusera på den kortsiktiga vägen: Att fylla på i lagboken, anställa fler poliser och sätta upp övervakningskameror – istället för att anstränga sig en smula och på ett mer långsiktigt omtänksamt vis, tydligare förklara förväntningar på individen, och ge ansvar.
I både sporten och samhället så handlar den här frågan till hundra procent om ledarskapet. Och det är nog dags att vi tar tag i den saken, för ibland får man känslan att vi är på väg att bli övervakade huliganer hela bunten, när ambitionen borde vara att bli fria gentlemän!