Om ett nytt fenomen i trafiken.
”Det finns en sak som förenar alla människor, oavsett ålder, kön, religion, ekonomisk status och etnisk bakgrund, och det är att vi, djupt inom oss, tror att vi är bättre bilförare än genomsnittet.”
Det där skrev humorkolumnisten Dave Barry för tjugo år sedan. Lite kul.
Men, man kan ana en förändring i vårt bilkörande sedan dess. För mig började det som en långsamt krypande känsla, som vuxit sig allt starkare…
Därför har jag gjort ett test, och resultatet ska avslöjas här och nu:
Jag kör regelbundet de fem milen mellan två städer. På de senaste tio turerna, samtliga på torr vägbana och med god sikt, har jag kört ifatt någon som kör långsammare än utsatt hastighet, VARJE gång.
Det här fenomenet var betydligt mer sällsynt förr.
Här avbryter min fru och säger: ”Jamen, det spelar väl ingen roll, det är väl fint att människor kör försiktigt och inte över sin förmåga.”
Ja, jo, alla har ju rätt till sin åsikt. Och min fru tycks ha otroligt lätt att se mellan fingrarna i den här frågan. Eller så retas hon bara..?
Hur som helst: Våra hastighetsbegränsningar är inte satta med racerförare som målgrupp. De är satta, med marginal, för oss amatörer. Och vårt körkort är beviset att vi klarar av att hålla dem. Alltså bör vi hålla dem.
Och nu ska jag förklara varför:
På den senaste turen hamnade jag bakom en bil som körde sjuttio där det var nittio. Jag kör om, och som vanligt slänger man en blick mot den andra bilföraren när man passerar. Man vill se att den som kör inte ser sjuk ut. Eller, egentligen, hur människan ser ut överhuvudtaget för man blir ju nyfiken…
Den aktuella personen är i fyrtioårsåldern och stirrar framåt med tom blick och hängande haka, drömmande och till synes helt omedveten om sin omgivning. Det är tveksamt om min omkörning ens registreras. Det kändes långt ifrån säkert.
Här finns en oroande parallell: För många år sedan arbetade jag som skidguide i Alperna och hade hand om grupper som ville ha lite extra utmaningar i sin åkning. Men trots att vi åkte fort i både brant och utmanande terräng, och gruppmedlemmarnas kunskaper kanske inte alltid var på topp, så var olyckor extremt sällsynta.
Däremot hände ett flertal incidenter på så kallade transportsträckor, alltså ”vägar” som förbinder de olika skidbackarna, där lutningen är mycket beskedlig och underlaget platt som ett salsgolv. Där vreds det knän och bröts tummar i parti och minut. Varför? Jo, för att de slappnade av, tappade fokus, drömde sig bort.
Därför är det min fromma förhoppning att alla människor i Sverige, oavsett kön, ålder och bakgrund, ska förenas i en ambition djupt rotad inom oss, att hålla hastighetsbegränsningen – både uppåt och nedåt.