…om när osäkerhet sätter snubbeltråd på vår medmänsklighet.
Det är en fin sommareftermiddag på jämtländska vägar med barn och fru i bilen. En långtradare kör framför oss och hastigheten är behagliga nittio kilometer i timmen. Ingen brådska.
Plötsligt händer allt på samma gång. En explosion hörs in i bilen, och från främre delen av långtradaren forsar ett dammoln ut över vägen. Det stora fordonet kränger till kraftigt, korsar vägbanan till vänster och kraschar rakt ut i skogen. Hela långtradaren välter och tallar bryts eller rycks upp ur marken där ekipaget brakar fram. Jag tvärnitar och min fru skriker ”Nej, nej, nej!”
Hela förloppet tar bara några sekunder.
Pulsen rusar upp. Frun slår numret till larmcentralen.
I backspegeln ser jag en motorcyklist stanna. Med viss lättnad tänker jag: ”Skönt, då är vi i alla fall två som kan hjälpa till.”
Medan frun ringer, skyndar jag fram mot långtradarvraket. De stora bakhjulen snurrar fortfarande i hög fart.
Förarhytten är så demolerad att det är svårt att skilja upp från ned. Här gäller det att förbereda sig på det värsta, ”bit ihop nu”, säger jag till mig själv.
Jag går fram och ropar ”hallå?”. Strax efter kommer en kille från andra hållet. Han har också stannat, och är lika vit i ansiktet som jag själv känner mig.
Det är ett virrvarr av böjd metall.
Vi fortsätter att ropa och försöker hitta en väg in i vraket.
Efter en stund hörs ett stön inifrån hytten, och som genom ett under klättrar en spenslig långtradarchaufför ur de hopknycklade resterna av förarhytten. Han blöder ymnigt från huvudet och är rejält omskakad.
Då hörs en jämrande flickröst.
Det visar sig vara chaufförens dotter som är kvar, fastklämd i förarhytten. Hon har ont och är rädd. Det ryker, pyser och luktar bränt. Jag tänker, Gud, låt det inte börja brinna!
Jag vänder mig om för att se om min fru fått kontakt med larmcentralen, och där står den runt sextioårige motorcyklisten som stannade samtidigt som oss för några minuter sedan. Men inte redo att hjälpa till, utan på betryggande avstånd och fullt upptagen med att filma.
Jag hör min fru ryta åt honom att sluta filma och hjälpa till istället. Men han bryr sig inte alls. Han fortsätter att filma.
Olyckans förlopp går vidare. Fler människor erbjuder sin hjälp, men ännu fler stannar till för att fota och filma.
Vi skickar en springare för att få fram en brandsläckare om det skulle börja brinna. Flickan är illa fastklämd, och det är säkert många som fångar hennes förtvivlade gråt och kvidanden på film den här eftermiddagen.
Ännu har inte räddningstjänsten dykt upp.
Ett par med en oupphörligen gläfsande hund, tränger sig förbi och ställer sig några meter in i skogen. De vill få bättre sikt när de betraktar oss som försöker trösta flickan och lugna hennes pappa. De erbjuder inte sin hjälp utan bara glor och det är endast brassestolarna och chipspåsen som saknas dem.
Hunden fortsätter sitt gläfsande.
När räddningstjänsten senare kommer för att försöka bända loss flickan och ta vittnesmål (orsaken var ett exploderat framdäck) så ställer jag frågan om det här fotande och filmandet. ”Ja, det här ett sjukt beteende, som tyvärr blir allt vanligare”, svarar räddningsledaren…
Jag har funderat mycket på det där sedan dess: Hur kan man välja att stanna och fota och filma en olycka, istället för att hjälpa till?
En svar är: ”Vi är alla olika”.
Men är man medtrafikant så ingår det att hjälpa till vid tillbud och det duger definitivt inte som ursäkt för fotande och filmande av olyckor.
En annan enkel förklaring är att vissa människor helt enkelt är korkade.
Men att döma av antalet som fotade vid den här olyckan så måste vi i så fall avpollettera minst fyrtio procent av befolkningen som svagsinta, och det går ju bara inte för sig.
Ett tredje sätt, är att tro är att de människorna helt enkelt inte hade tillräckligt klart för sig vad som förväntades av dem i den här situationen. Och att om vetat det så hade de agerat på ett mer medmänskligt sätt.
För egen del har jag valt den sistnämnda förklaringen.
Men det leder till nästa fråga: Är många av oss så osäkra på vad som förväntas av oss att det sätter snubbeltråd för vår medmänsklighet?
Jag tror tyvärr att det är så.
Och det gäller mer än bara i trafiken.
Alltså behöver vi bli bättre på att förklara. För den kunskapen kommer inte naturligt. Den måste man lära sig. Och vissa grundligare än andra.
Det är hög tid att vi börjar med det.