…om erfarenheter från ett par veckors döstädning.
De senaste veckorna har det döstädats i hushållet. Här bör kanske förtydligas att det är skillnad på döstädning och dödstädning. Det senare gör man när någon dött. En döstädning gör man själv, vilket förutsätter att man är i livet, och underlättas av om man är i hyfsad form.
För några år sedan kom succéboken ”Döstädning – ingen sorglig historia”. Den har undertecknad inte läst. Men döstädning handlar väl egentligen bara om en rejäl storstädning där man går igenom hushållets prylar. Vad behöver vi, vad kan slängas, ges bort eller säljas? Och så behåller man bara det man verkligen behöver.
Ordet döstädning låter makabert, men man kan ju faktiskt trilla av pinn lite närsomhelst och har man den tanken i huvudet så går det betydligt lättare att välja vad som ska sparas och slängas. Man vill ju inte att ens barn eller partner ska behöva stå med ett berg av saker om den olyckan vore framme.
Nåja, tanken underlättade i alla fall för mig och påminde dessutom om hur liten betydelse prylar har i livet. Nästan ingen alls.
Man kan såklart döstäda närsomhelst, men vid två tillfällen är det extra vanligt att människor tar tag i saken; när barnen just flyttat ut eller när man går i pension. Undertecknad är i den förstnämnda.
Så vi satte i gång. Det egna huset har en stor vind, och ytterligare en vind över garaget. De har varit mycket användbara genom åren:
– Hur gör vi med porslinshunden i naturlig storlek vi fick efter mormor?
– Äh, vi lägger upp den på vinden, man vet ju aldrig…
– …Och den här illrosa lampskärmen som faster gjort?
– Upp på vinden med den också…
Så där har vi hållit på.
Gör man så i tjugofem år så har man sluppit många val – som återuppstår i samlad tropp när det är dags för döstädning. Hjälp, vad prylar!
Men, det är bara att kavla upp ärmarna och sätta i gång. De stora sakerna togs itu med först. Skåp, hyllor, mattor, stolar, tavlor. Sakta men säkert framåt.
Några av tavlorna kan ingen nykter människa vilja ha på väggen, men för säkerhets skull kollas konstnären upp innan de förpassas till återvinning eller Blocket.
Varje barn får ett par egna kartonger. De får välja vad de vill spara nästa gång de hälsar på.
Barnen, ja. Tre barn. Spjälsäng. Skridskor som får plats i handflatan, hela vägen upp till balklänningar och hockeyskydd i seniorstorlek. Flera gånger stannar man upp och skakar på huvudet i ren förundran hur fort ett familjeliv går. Vart tog tiden vägen?
Alla som varit med ett tag säger: ”Ta hand om familjen för barntiden går jättefort.”
Det stämmer. Till hundra procent.
Frun pekar på ett par kartonger som hon vill spara. Jag vet inte vad de innehåller, men ställer dem längst in i garaget. Sedan fyller vi på med allt som ska slängas.
Mot slutet är det dags för pärmar, böcker och gamla foton. Det är bra att ta dem sist, för det tar tid och kan bli lite emotionellt. Helst med bilderna.
Med undantag av ett par lådor vältummade pockets och en serie blytunga uppslagsverk, får böckerna vara kvar. De är roterande lager för hushållets bibliotek. Och som någon sa: ”Har du en trädgård och ett bibliotek så har du allt du behöver”.
I början på veckan hängde jag släpkärran på bilen och tog den åttonde, nionde och tionde (och sista!) svängen till återvinningscentralen. Man var lite sliten efter helgens röjande och gick på autopilot. Ville bara få det sista ur världen.
Senare på dagen fiskar jag upp telefonen och tar en bild på det tomma garaget. Skönt! Skickar bilden till frun.
Svaret kommer direkt:
”Toppen! Har du redan ställt upp kartongerna jag ville spara på vinden?”
En kall kåre går utmed ryggraden.
”…ojdå…”
”Va?!”
De hade åkt med till tippen av bara farten.
Lyckligtvis var det inga dyrbarheter eller epokgörande minnessaker. Ibland har man tur. Ett sista tips är ändå: Titta en extra gång i kartongen innan du slänger.
Nu ska jag åka i väg och köpa bubbel för att fira avslutad döstädning, och som plåster på såren för de där kartongerna…