Det smärtar mig att skriva de här raderna. Bokstavligen. Vänsterhanden värker och vill inte alls hjälpa till. Det här är ett större problem för mig än för de flesta, eftersom jag råkar vara vänsterhänt.
Jo, jag vet. Hur kul är det att höra någon klaga över åkommor? Inte kul alls, vågar jag påstå.
Dessutom finns det många som har det mycket värre än undertecknad, så jag förtjänar verkligen ingen ömkan.
Men ändå… med tanke på hur den senaste veckan varit så har jag svårt att komma på något annat att skriva om. Så spänn fast er, idag blir det jämmer!
Så här var det…
På baksidan av fjällstugan hade tio granar vuxit sig stora och behövde fällas. Vi åkte dit förra helgen och satte i gång. Planen var att fälla tre träd, dra undan riset och kapa upp stockarna i vedlängder. Nästa gång vi åkte dit skulle ytterligare tre träd fällas osv. Det vore en lagom takt för mig. Balanserat. Vuxet.
Men, det är ju kul att fälla träd! Därför blev de tre planerade trädfällningarna och styckningarna i stället alla tio på en gång. Vid dagens slut kändes armarna som sladdriga gummiband och händerna krampade stup i kvarten, men det fick väl ordna sig… Det var ju bara tre – två – ett träd kvar.
Och så var det klart. Yeah!
Morgonen därpå vaknar jag till strålande sol, hög och frisk fjälluft – och en närmast brutal träningsvärk i vänsterarmen, den arm jag bär motorsågen med. Att som ovan skogshuggare hiva runt sex kilo motorsåg i närmare sju timmar non-stop, är det balanserat? Är det vuxet? Nej.
Hemma igen. Det har gått tre dagar sedan trädfällningen. Träningsvärken vägrar släppa. Den har snarare blivit värre. Underarmen ner till fingertopparna är oanvändbar och värker hela tiden, dygnet runt.
Så, här sitter jag och skriver en krönika med högern. Det går pinsamt långsamt.
Nej, nu ger jag upp…
Halloj, nu är jag tillbaka! Det har gått ett par dagar till och vänsterarmen mår bättre. I alla fall tillräckligt för att kunna skriva tvåhänt igen.
Men nu har jag ont över hela kroppen i stället…
Börjar du bli trött på mitt gnäll?
Vänta bara så ska jag berätta…
Hemmavid, på tomtgränsen mellan mig och grannen, står en rutten stubbe. I den, eller möjligtvis under, finns ett jordgetingbo. Hur jag vet det? Jo, i förmiddags tyckte jag det var dags att slå årets sly på den delen av tomten. Armen kändes bättre och röjandet gick hyggligt. I alla fall tills jag råkade köra in i den där stubben med röjsågen. Först förstod jag inte vad som hände. Bakom skyddshjälmens galler-visir tänkte jag: ”Hoppsan, var kom alla flygfän ifrån?” Sedan började de sticka…
Jag joggade mot garaget, femtio meter bort, och de uppretade getingarna hängde på. Det blev ett antal stick, inte bara på oskyddade delar, utan de rackarna lyckades krypa in i skyddskläderna och hämnades min omedvetna attack på deras hem och helgd med stick på innanlår, i armhåla osv.
Jag är inte allergisk mot getingstick, men här blev det lite väl många på en gång. De baddades med Salubrin. Frun kom med en allergitablett, för det trodde hon kunde vara bra. Jag ifrågasatte inte, bara tog den. Hade någon sagt att svedan skulle släppa med en matsked motorolja hade jag förmodligen gapat och svalt den också…
Jag googlar ”jordgetingar”. Aha, de är tydligen inte någon egen art och varken mer aggressiva eller giftigare än andra getingar. De är bara vanliga getingar som valt att bygga bo i marken. Däremot stör vi lättare dessa marklevare än de som bygger bon under takåsen, och därför upplevs de som farligare. Det var en nyhet för mig, alltid lär man sig något…
Så, här sitter undertecknad med bultande getingstick på alla möjliga och omöjliga ställen. Frossbrytningar kommer och går. Fortsätta kroppsövningar känns mindre lämpligt idag, så jag passar på att skriva klar den här krönikan.
Vad kan man lära sig av en sådan här vecka?
Ja, att man bör ta hänsyn till sin ålder när man gör tunga jobb är väl en sak.
Vad man kan lära sig av getingsticken har jag ingen aning om.
Det här var sista veckan på semestern.
En vecka av smärta.
Man säger att skickliga konstnärer och författare ”värker fram” sina alster.
Det här är nog det närmaste jag kan komma sådan excellens.
Alltid något…
Aj!