…om barns sjunkande läs- och skrivförmåga och att ge dem rimliga förutsättningar som vuxna.
”Nästan var femte 15-åring i Sverige klassas nu som funktionell analfabet”, kunde man läsa i veckan. Det betyder att dessa ungdomar inte ens klarar att läsa en dagstidning.
Man kan ju bli fundersam för mindre…
Larmrapporterna om barns sjunkande läs- och skrivförmåga haglar, och har gjort så i åratal. Men likt ”barn-knark-frågan” som vi tog upp i förra krönikan, leder de sällan till någon folkstorm. Eller ens höjda ögonbryn.
Det handlar nog inte om att vi slutat bry oss, utan snarare att samma problem ältas år ut och år in utan märkbar förbättring. Då blir vi långsamt avtrubbade och frågorna, hur allvarliga de än är, reduceras med tiden till ett bakgrundsbrus.
I veckan var det som sagt en ny artikel i ämnet där man kunde läsa följande:
”Enligt den senaste PISA-undersökningen klassades nästan var femte 15-åring som funktionell analfabet. Det betyder att man har så dålig läs- och skrivförmåga att man inte ens klarar av att läsa en dagstidning. Enligt Statens Medieråd har läsandet minskat i alla åldrar. Bland tonåringar i åldern 17 till 18 år är det åtta procent som läser varje dag (2021) jämfört med 23 procent 2012.”
Så vem ansvarar för att ett barn lär sig att läsa och skriva? Är det föräldrarna? Skolan? Barnet självt?
Alltså: Vem ställer vi till svars när ett barn puttas ut i vuxenlivet med en tung säck fylld med det illitteratas nackdelar knuten runt halsen?
Det skulle jag bra gärna vilja veta.
För alla vet att läs- och skrivkunnande är avgörande för att man ska kunna bli en fri, vuxen människa i dagens samhälle. Att vi ändå misslyckas att lära så många barn, år efter år, visar på en slöhet som gränsar till barnmisshandel. Det är så allvarligt att hela samhället borde orosanmälas på grund av sin handfallenhet. Minst.
Så vad väntar vi på?
Är det i ansvarsfördelningen mellan föräldrar och skola det brister, borde den saken kunna lösas på ett kick.
Om skolan saknar böcker så finns det att låna på biblioteken.
För riktiga böcker ska det vara, skärmar och ljudböcker får barnen nog av ändå.
Om det trots det visar sig vara bokbrist så finns det säkert privatpersoner som kan ställa upp.
Mitt privata bibliotek består nuförtiden av ett par tusen titlar. Alla har lästs. Många flera gånger.
Vissa av böckerna får håret att stå rakt ut på armarna.
Andra har fått mig att skratta så tårarna sprutar.
Några har varit så utmanande att det känns som att nya nervtrådar bildas i hjärnan medan man läser.
Andra blir man varm i hjärtat av.
Jag gillar mina böcker. Mycket.
Men jag skänker gärna bort några hundratal av dem i det här syftet, om det kan tänkas göra skillnad.
Bara vi får tummen ur.
För när inte varje barn tas vid handen och åtminstone ges en ärlig chans att upptäcka vår bokskatt, och lär sig uttrycka sig själv i skrift, så tar vi steg bakåt som civilisation.
Och det är allvarliga saker.
Det finns en del svårlösta frågor i samhället, men barns läs- och skrivkunnande hör inte till dem.
Det behövs vare sig kampanjer eller jättelika statliga bidrag för att snabbt få rätsida på den här saken.
Allt som krävs är fyra saker: Böcker + papper + penna + en vuxen som bryr sig.
Lätt.
Om vi vill.
P.S. Idag, 23 april, är det Världsbokdagen där FN (UNESCO) uppmärksammar böckers betydelse för att sprida idéer och kunskap. Läskunnighet och böcker anses vara ett av de mest effektiva verktygen för fattigdomsbekämpning och fredsbyggande.