Det är mitt fel att inte tågen går som de ska. Eller, det där var kanske lite väl hårdraget för jag har aldrig arbetat med vare sig tåg eller bannät. Men indirekt känner jag allt en liten gnutta skuld och skam, förmodligen på samma diffusa nivå som om man skulle upptäcka att man har en storskurk i släkten.
Varför? Jo, jag har arbetat som mellanchef – och vårt släkte är roten till mycket ont.
Jag ska snart förklara varför (och det där om tågen).
Men först anledningen bakom den här texten:
Tre vänner; en polis och två lärare, har nämligen sagt upp sig från sina yrken under det senaste året. De är ambitiösa och trevliga människor alla tre, och tillhör den där uppskattade procentklicken som ger energi och driver saker framåt oavsett vad de sätter tänderna i.
Med tanke på deras personligheter är jag övertygad om att de kommer lyckas bra i sina nya karriärer. Inga problem där. Uppsägningar i sig är heller inget att oja sig över, det är bra att folk rör på sig.
Samtidigt blir de här individerna nu ytterligare tre anonyma pinnar i statistiken över personer som kliver ur offentlig verksamhet – en statistik som inte säger ett skvatt om VILKA det är som säger upp sig. Och jag kan inte komma ifrån känslan att vi som land, genom de här fina själarnas beslut att sluta i allmänhetens tjänst, gjort en betydligt större förlust än ”bara” tre personer.
Den naturliga följdfrågan blir: Varför slutar de?
Även här är deras historier slående lika:
Förändringar med svag förankring i verkligheten strömmar igenom uppifrån och tillslut blir de så stora att de hindrar dem från att göra ett bra jobb. Och som alla med hög ambitionsnivå och yrkesstolthet så avskyr de att backa i utvecklingen.
Därför säger de upp sig.
Och det är mellanchefernas fel.
Det där kan till förstone låta orättvist, för mellanchefer gör ju bara vad deras överordnade (styrelser och politiker) säger åt dem. Det stämmer. Men, och det här är ett väldigt stort men, de är samtidigt chefsnivån närmast verkligheten och därmed också sista försvarslinjen när ogenomtänkta idéer ramlar ned från ovan.
Den rollen duckar en del chefer för, och jag har själv sett ledare agera som passiva åskådare även när de varit fullt medvetna om att förändringarna kommer att drabba både verksamheten och de anställda på ett dåligt (och i något fall katastrofalt) sätt.
Och tyvärr är min känsla att fenomenet blivit vanligare.
Hade fler mellanchefer stått upp för sin verksamhet och sina anställda hade Posten haft kvar den fina status den en gång hade, skolan fungerat på den höga nivå den en gång gjorde, polisen haffat fler brottslingar – och tågen gått i tid.
Jag är ganska säker på att jag har rätt i det här.
För den som tycker att jag är ute och cyklar här och anser att en mellanchef bara ska göra det den blir tillsagd utan att ifrågasätta, så öppnar även den linjen en möjlighet och detta enligt ”En-spade-ska-kallas-för-spade-principen”.
Enligt den bör dessa chefer, som konsekvens, ges ny titel. Till exempel ”hantlangare”. Det låter kanske inte lika tjusigt som ”chef”, men det stämmer faktiskt bättre med insatsen (enligt ordboken: ”person som blint tjänar som någons redskap”). Chefstitlar är dyra, så här finns alltså pengar att spara.
Det är det jag menar med möjlighet.
Om nu någon till äventyrs tycker att jag är för tuff mot den här klicken av mellanchefer vars ryggrader sladdrar fritt i vinden så kan jag meddela att dessa rader är blott en len västanfläkt mot den skada jag sett deras passivitet orsaka andra, till exempel mina vänner polisen och lärarna – och därmed i förlängningen mot oss alla.
Om något, så är jag för snäll.
Om undertecknad, som före detta mellanchef, protesterat vid några dylika tillfällen? Jodå, och någon gång har man valt att ta sin hatt och gå vidare när det inte har hjälpt. Nu är jag näppeligen en stor ledare och mitt mellanchefs-samvete är inte snövitt, men känner ändå att själen är hyggligt intakt – och är det något man ska lyssna på, så är det när själen börjar knorra.
För vad betyder en chefstitel, om man i praktiken är en hantlangare?
Intet.