…om rädslor, hundar, ungar och Krösa-Major i sociala medier.
På nyår, vid tolvslaget, går vi alltid ut för att titta på fyrverkerierna. Hunden är med. Han följer raketerna med blicken, tittar förundrat på explosionerna och de vackra färgerna. Huvudet är högt och svansen viftar: ”Det här är kul!”
Familjens hund har inget emot att det smäller. När åskan går på sommaren kommer han alltid lufsande till mig under taket på uteplatsen, med lika högt huvud och viftande svans. När han tröttnat på blixtar och dunder lägger han sig ned och snarkar genom resten av åskovädret.
Hans tre föregångare har varit lika.
Det här händer inte av sig självt, utan tarvar några timmars träning när hunden är valp. Och så får man se till att inte lämna den ensam när det smäller de första åren. Det här är självklarheter för många hundägare, och särskilt för de som jagar med hund.
Efter att ha gjort den här inskolningen några gånger, verkar det viktigaste vara att man själv inte visar oro när det smäller, för det känner hunden direkt och smittas av rädslan.
När åkommor smittar mellan djur och människor kallas de zoonoser. Dit räknas nog inte rädsla, men att rädslor är ett smittsamt tillstånd för både djur och människor är en sak som är säker.
Rädsla orsakar mycket elände. Det både hämmar oss och gör oss aggressiva. Rädsla leder till hat.
Det var väl därför Theodore Roosevelt sa: ”Det enda vi behöver vara rädda för, är rädslan själv”.
Frågan är om vi ger upp för lätt inför våra rädslor nuförtiden?
Jag tror tyvärr det.
Låt mig ge ett exempel.
Under pandemin kontrakterades undertecknad av en näringslivsorganisation för att hjälpa företag som hamnat i ekonomiska svårigheter på grund av restriktionerna.
Över en natt förlorade vissa företagare hälften, och i vissa fall alla, sina intäkter. Det blev snabbt obehagligt tufft att vara småföretagare och familjeförsörjare.
Med tiden kom de statliga företagsstöden. De lindrade den ekonomiska smällen för några. Andra hamnade mellan de statliga åtgärderna och fick knappt något alls.
Och som om inte tillvaron var tillräckligt kämpig, fick många av dessa företagare ovälkommen påhälsning av privatpersoner som tagit på sig rollen som övernitiska väktare för restriktionerna.
Under den här perioden träffade jag ett flertal företagare som, trots att de följt FHM:s restriktioner till punkt och pricka, utsatts för allt från hot till våldsamma verbala och skriftliga attacker från dessa aggressiva småpåvar.
Varför gjorde de så? Ja, sannolikt för att de var rädda. Och deras rädsla blev till raketbränsle för deras aggressivitet.
Rädsla är en rätt oduglig känsla i vårt moderna samhälle. Den gör att vi inte hjälper andra. Att vi inte hälsar på grannar. Att vi inte sätter ned foten när vi borde göra det.
Och när rädsla leder till överbeskyddande av våra barn, så är risken stor att även de smittas.
Rädsla gör att vi drar hela folkgrupper över en kam – och antingen menar att de är oduglingar hela bunten, eller att de skulle vara oskyldiga och fina människor allihop.
Rädsla är sanningens värsta fiende.
Förresten, vet du vilken uppmaning som upprepas flest gånger i Bibeln?
Man kan tro att det är att vi ska älska varandra, vara goda eller att vi ska tro på Gud.
Men den uppmaning som upprepas flest gånger är: ”Var inte rädd.”
Det är garanterat ingen slump.
I hockeykretsar säger man ”släpp sargen”, och det betyder samma sak.
För den som har svalt hockeyintresse, eller är rädd för religiösa livsråd, så har vi alltid Yoda i Stjärnornas Krig: ”Rädsla är vägen till den mörka sidan”.
Och på den mörka sidan går det alltid åt pipan. Det vet ju alla.
Pandemin var svår för många företagare, och medan livsverk gick i kras hade högröstade småpåvar och Krösa-Major sin livs högkonjunktur. Deras mål var att dra in oss andra i deras trånga rum där golven knastrar av rädslor och väggarna är målade i grå livsångest.
Där vill ingen fritt tänkande människa vara. Därför är det dags att vi uppvärderar mod, kunskap och förstånd, och låter det leda oss till riktig omtanke om allt från hundar och ungar, till grannar och oss själva.
Det kommer alla att vinna på.