…om vuxna som härjar och hotar sommarjobbare.
Nu blomstrar sommartiden. Spänstiga ungdomar går till sina sommarjobb i arla morgonstund – och deras föräldrar häpnar av deras berättelser om kvällarna. På ett ställe var man tvungen att anlita väktare för att hantera alla hot mot ungdomarna…
Mina tre barn har säsongsjobbat runt om i Sverige sedan tidiga tonåren, och de gåshudsskapande historier de berättat om vuxna kunder som fullständigt tappat koncepten, är många. Den senaste fick jag höra häromdagen. En sommarjobbarkompis fick en ruskig avhyvling av en kolerisk gäst, och gick hem gråtandes.
Nästan alltid handlar det om småsaker. Som att gästen inte tycker att maten är tillräckligt varm, eller att coronarestriktionerna inte stämmer med kundens egna önskemål. Och så delar de ut en hårtork så tårarna rinner utmed ungdomens kinder. Eller hotar med stryk.
Hur är man funtad när man gör så?
Kan man ens kallas vuxen?
Varje gång ungdomarna berättat om en sådan episod, så förklarar man som förälder att de inte ska ta åt sig när uppenbara knäppkorkar skriker och härjar.
Men, inombords kokar jag såklart.
Man skulle nästan kunnat ge vad som helst för att fått vara där, och själv kunnat sätta skrikhalsarna så grundligt på plats att de i framtiden skulle tänka både en, två och tre gånger innan de ens vågar fråga någon om vägen. Idioter.
På den här punkten verkar samhället ha förändrats över tid. När man själv sommarjobbade och hade mycket kundkontakt, kan jag inte påminna mig en enda liknande episod som gick så totalt överstyr.
Jodå, det fanns såklart knäppisar och missnöjda kunder på min (Hedenhös) tid också. Men gormande var extremt sällsynt. Och hotande obefintligt. Kunderna var ju vuxna.
Men nu verkar allt fler vuxna totalt tappat självkontrollen. Som nämndes ovan fick man hyra in permanenta väktare på ett av barnens sommarjobb för att kunna hantera alla hot. Det hade möjligen varit förståeligt om det handlat om en nattklubb med tveksamt klientel, men här var det en enkel familjeaktivitet. Man blir mörkrädd.
Nyligen gjorde en bekant en trendspaning om det här. Han skyller fenomenet på vår tids enögda fixering vid individuell frihet. Att vi glömt att den måste balanseras med lika delar hänsyn och personligt ansvar för att samhället ska fungera.
”Det leder till att vuxna beter sig som barn. Och det är barnen som får ta största smällen för det.”
Han har säkert rätt.
Våra politiker är faktiskt inne på samma spår. På senare år har partiledare, från höger till vänster, använt den gamla devisen ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Det låter ju rejält och bra, eller hur? Vuxet.
Nu behöver de bara klämma ur sig vad de rent praktiskt menar med ”plikt”. För där tycks vi snart ha lika många olika tolkningar som det finns vuxna människor i landet – från stort eget ansvar och moget beteende, till nästan inget ansvar alls och vuxna som beter sig som ouppfostrade snorungar helt utan självkontroll.
Och däri, vågar jag påstå, ligger både problemet och lösningen på nästan allt elände i samhället.
Nåja. Vi får hoppas på en bra sommar, och att ungdomarna behåller förtroendet för vuxenvärlden.
Det flesta av oss försöker trots allt bete oss som vuxna.
Och för det förväntar vi oss ingen klapp på axeln.
För det är det minsta omvärlden, och barnen i synnerhet, ska kunna förvänta sig.