…anar att den klassiska hatten är på väg tillbaka.
Förra helgen åkte sommarhatten på. Det var strålande väder med sol från klarblå himmel och sydeuropeiska temperaturer. Då kan det vara bra att skydda knoppen.
En hatt är ett klädesplagg som alla andra och vilken modell vi väljer handlar om smak och mode.
På senare år har basebollkepsen varit en favorit hos många. Tyvärr har undertecknad aldrig trivts i basebollkeps. Men det spelar ju ingen roll för det finns mängder med andra hattmodeller för varje smak, personlighet och huvudform, att välja på.
För egen del är det en speciell modell av stråhatt som gäller på soliga dagar. Den är ljus och luftig. Funkar perfekt.
Stråhattar har använts i hundratals år, och fick ett rejält uppsving 1906 när president Theodore Roosevelt poserade på en serie bilder vid byggandet av Panamakanalen.
På huvudet bar han en stilig stråhatt av Fedora-modell. Det sägs vara det som gjorde ”Panamahatten” populär långt utanför Sydamerika.
Hur som helst. Min egen stråhatt är av modellen Pork pie, vilket är en designblandning av modellerna Fedora, Trilby och Homburg.
Den första köptes för många år sedan och framkallade samma känsla som när man hittat en favoritmodell av skor eller byxor: ”Skönt och rätt, den tar vi!”.
Så jag beställde en till.
Och ytterligare en, för kyligare väder.
Och så en buckethatt för sämre väderlek.
Jag har många hattar…
Så, hur vet man att man är redo att ta steget från barhuvad eller basebollkeps, till en mer klassisk hatt?
Ja, antagligen fungerar det som med allt annat mode; man provar sig fram och är redo när man känner sig bekväm och påklädd, inte utklädd. Sådana här saker handlar om känsla och det är bara man själv som kan avgöra om man vill vandra sina resterande dagar i basebollkeps – eller plommonstop. Och det vet man inte förrän man provat.
I början av nittonhundratalet bar nästan alla hatt. Senare, efter andra världskriget, var många trötta på den militära disciplinen och några började ta av sin huvudbonad.
När sedan John F. Kennedy höll sitt första tal som president 1960, bröt han mot traditionen och höll talet utan hatt. Det var en så stor händelse att han därefter blev kallad ”hattlöse Jack”. Kennedy var lite av en trendsetter och många tog efter honom.
Några år senare började flower power-eran och ännu fler hattbärare försvann.
Den klassiska hatten har därefter fört en rätt undanskymd tillvaro det senaste decennierna.
Men kanske är den klassiska hatten på väg tillbaka?
Till exempel pratade jag med min yngre bror för en tid sedan. Han berättade att han just varit på NK och köpt sig en – hatt.
Brorsan brukar ha känsla för sådana här saker, så bli inte förvånad om det blir hatt för allt fler framöver.
Och vem vet, kanske kommer idrottsföreningarnas souvenirshopar i framtiden ha en hel avdelning med diskret märkta hattar för alla personligheter och huvudformer; baskrar, vegamössor, flat caps, buckethattar.
Kul skulle det vara.
Sedan, när det vankas hockeymatch så skrider tränaren in bakom spelarbänken, med stenansikte och iklädd en djupblå fez.
Hur coolt vore inte det?!
Nej, ni har rätt, kanske inte så jättecoolt…
Men, och här är det intressanta, skulle tränaren trivas i sin fez så skulle det se helt naturligt ut. Det är så det funkar.
Som sagt, det är bara att prova, för som någon sa: ”Det är något speciellt med hatt, men det är bara människor som bär hatt som förstår det.”
