”Den vise, när han nått femtio år, skall ej mera gå vettlös av starkt rus, ej heller rasa i älskog i vårnätters kyla, ej heller dansa på sina händer.”
Rådet är hämtat ur boken Röde Orm, och eftersom man själv passerat femtioårsstrecket måste jag säga att det låter rimligt.
Den här boken känner säkert de flesta till. I en omröstning om 1900-talets mest betydelsefulla svenska bok så kom Röde Orm på tredje plats. Det är lätt att förstå, för det här är härlig läsning.
När jag nyligen (och till min förvåning) fick höra att mina barn inte läst den i skolan, så inhandlades raskt ett exemplar som de kan läsa, om de har lust.
Det är över trettio år sedan jag själv läste boken, så häromdagen satte jag mig i fåtöljen och ögnade några rader…
Vissa säger att det är en pojkbok, men jag kan meddela att den fungerar utmärkt även för män som passerat de femtio. Det hör inte till vanligheterna att jag skrattar rakt ut när jag läser, men här hände det, flera gånger. Jag blev fast.
För er som inte läst, eller glömt, så handlar boken om vikingen Röde Orms äventyr i förkristen svensk tid, och hans resor ut i världen.
Det är rejäla mått blod, spänning, humor och en gnutta kärlek. Det är våldsamt och grovt men samtidigt sorglöst och befriande osentimentalt. Är man ute efter djupa resonemang och navelskådande så får man leta någon annanstans. Vill du däremot ha en stunds underhållning skriven på ett sätt som är en fröjd för sinnet, så har du hittat helt rätt.
Det är kulturkrockar mellan kristendomen och den gamla asatron. Vikingarna tycker det är utmärkt att det kommer präster och vill frälsa dem, för dessa är lätta att fånga och kan sättas i träldom, och blir därmed billig arbetskraft.
På sina resor träffar Orm andra urfolk, muslimer och judar. En historia i historien är om prästen som bestämt sig för att leva i celibat, men som samtidigt är en fullkomlig kvinnomagnet och dessutom har problem med karaktären. Det är riktigt kul.
Boken är skriven av Frans G. Bengtsson och måste höra till de mer berättarglada böckerna i svensk litteratur. Bengtsson ville för övrigt att boken skulle kallas för ”berättelse” och inte roman, och jag tror att alla som läst boken förstår precis vad han menar.
Tjugo sidor in i boken har man vant sig vid det delvis gamla språket, som i sig gör stor nytta i berättandet, och när man närmar sig sidan femtio är boken nästan omöjlig att lägga ned.
Nu skriver jag att det är en äventyrsbok för pojkar (och män), men den går säkert lika bra för flickor och kvinnor – även om min fru av någon anledning verkar vara ovanligt svårflirtad att ta sig an boken.
Vikingarnas kvinnor är det för övrigt tag i, och är väl egentligen de enda människor som deras råbarkade karlar har den största respekt för.
Och eftersom vissa saker är sig lika här i världen, så kommer jag inte tjata på min fru mer om den här boken…
Fakta:
Röde Orm: En berättelse från okristen tid.
Författare: Frans G. Bengtsson
588 sidor.
Boken utkom ursprungligen i två delar, Sjöfarare i västerled (1941) och Hemma och i österled (1945) och har översatts till tjugo språk.