”Jag har lösningen på hur man ska få ungdomar att lägga undan sina telefoner…”, skrev en engelsk kolumnist härom veckan; ”…låt dem läsa en Jack Reacher-bok!”
Ja, kanske värt ett försök?
Jack Reacher är den två meter långe, urstarke och intelligente före detta militärpolisen som vandrar genom USA och hamnar i allehanda bråk i allt från storpolitik till småstadsgnabb. Och så i armarna på en och annan dam, förstås.
Det är stundvis brutalt och en närmast gammaltestamentligt när rättvisan ska skipas – öga för öga, tand för tand – alltid på den svages sida.
Och kanske just det är en del av hemligheten bakom succén? Vi matas med nyheter om brutala brott som ibland ger närmast provocerande milda straff. Då kan en Reacher-bok sätta kroppsvätskorna i balans igen – även om det bara är en saga:
”Han tog upp skiftnyckeln och slog sönder killens handled, en, sedan andra handleden, två. Han vände sig om och gjorde lika med killen som hade hållit i hammaren, tre, fyra. De två männen var någons vapen, medvetet utplacerade, och ingen soldat lämnar en fiendes övergivna krigsmateriel i fungerande skick.
Doktorns fru hade sett allt från stugans dörr, och all möjlig fasa syntes i hennes ansikte.
’Vadå?’, frågade Reacher.”
Hårda bud, som sagt.
Men han ger alltid buset en chans först…
Reacher: ”Jag måste varna dig. För länge sedan lovade jag min mamma att alltid göra det. Hon sa att jag måste ge folk chansen att gå sin iväg.”
Ofta är det korta meningar. I snabbt tempo. Här är det handling som gäller. Inte småprat.
Nu kanske någon tror att Lee Childs bokserie om Jack Reacher är lättsmält smörja, bäst lämpad för frustrerade grottmänniskor till män. Inte alls.
Så här sa t.ex. Jenny Davidson, professor I litteratur vid Columbia University I New York: ”Jag är ett omåttligt fan av Jack Reacher-böckerna och ser dem som absoluta toppen när det gäller nöjesläsning. De är som utsökta varianter av snabb-mat, tillagad av Michelin-stjärneprydda kockar.”
Och en litteraturprofessor lär ju veta vad hon pratar om.
Men så för några år sedan dök en annan hjälte upp – John Puller skriven av David Baldacci.
Likheterna mellan Jack Reacher och John Puller är slående. John är också en sorts militärpolis, stor och stark och kan knappast skyllas för att lägga fingrarna emellan.
Baldacci är en begåvad författare och min gissning är att han tyckte att grundkonceptet för Jack Reacher var bra, men att böcker borde kunna skrivas bättre. Så han gjorde ett försök. Och jag måste erkänna att jag tycker John Puller är ännu bättre. Samma hårda tag, men mer fylligt skrivna.
Vad tyckte då Lee Child om att Baldacci gjorde så här? Ja, enligt rykten från en festival för kriminalböcker, så meddelade han att han tänkte ge en bok-karaktär namnet Baldacci och låta Reacher bryta armar och ben på honom. Hoppsan…
Så, om man som förälder tycker att ungdomen tittar för mycket i sin mobil, vilken bok ska man ge dem i julklapp, en John Puller eller en Jack Reacher?
Ett förslag är att starta med Jack Reacher, och helst i ordning. För även om Reacher-böckerna fungerar fristående så är de första femton böckerna i serien är bäst. Tycker jag.
När man sedan läst några stycken, så kan man stoppa in en John Puller, och se vad man tycker.
Jo, så skulle jag ha själv gjort.
Men om ungdomen inte läser i alla fall?
Ja, då ber du bara om att få låna boken och så har du en brutalt trevlig stund att se fram emot!