”Det finns bara ett botemedel mot gråa hår. Det uppfanns av en fransman. Giljotin kallas den.”
Citatet står på en skylt i en bokhandel i London, och under citatet är ett bord fyllt med böcker av min favoritförfattare när det gäller humor: P.G. Wodehouse.
Det är sällan jag skrattar så tårarna sprutar, men det har hänt flera gånger när jag läst Wodehouse. Det är kul, och ovanpå det skriver han otroligt bra.
Wodehouse skrev över hundra böcker. Hans mest kända är de i ”Jeeves-serien” som handlar om den unge och mycket välbärgade Bertram (Bertie) Wooster och hans personlige betjänt Jeeves. De lever sina liv i överklassens England i början av 1900-talet och Wooster klampar i klaveret i allt från kärlek till mat och ceremonier. Jeeves, med sin klokhet, bländande ordförråd och mirakulösa kur mot baksmälla, behöver allt som oftast ge en hjälpande hand.
Wodehouse humor är kanske inte hundra procent korrekt i dagens svenska åsiktsklimat. Efter att ha skrivit humor i både tidningar och böcker i närmare sextio år så upplevde författaren själv den här tendensen i slutet av sin karriär.
I sin självbiografi (1957) skriver han:
”Humorister skräms ur branschen av den lättkränkthet som idag genomsyrar varje del av samhället. Vart du än tittar så tycks varje människa bära på en egen överkänslig punkt, i varje öga glittrar den iskalla varningen: om du vet vad som är bäst för dig, sätt inte igång någonting!”
Som sagt, skrivet 1957. Känns det igen? Lite, eller hur?
Hur som helst.
Jag blir glad av att se Wodehouse centrala placering i den stora bokhandeln i London. Kanske vi börjar ta steget från trångsynt ängslighet och vill läsa någon som tar ut svängarna? Som kan konsten att med målande beskrivningar förolämpa med finess?
Så här till exempel:
“ Honoria är en av de där robusta och dynamiska flickorna, med muskler som en welterviktare och ett skratt som en kavalleriskvadron som stormar över en plåtbro.”
Det är nästan poesi.
Eller de här:
”…dessutom är hon intelligent för två, vilket är exakta kvantiteten den flicka som gifter sig med dig behöver.”
Det finns hur många exempel som helst. Humorn passar säkert inte alla, men det är snäll ”feelgood-läsning” i kvadrat – och jag kan skratta tills jag kiknar.
Min första Jeeves-bok var ”Right ho, Jeeves” (”Allright, Jeeves” på svenska), och den fungerar utmärkt som ett smakprov för den oinvigde.
Jag läste den i sängen en kväll, och i boken har Wooster fått ett uppdrag att dela ut priser på en skola. Men det blir förvecklingar och den prisceremonin är bland det roligaste jag någonsin läst.
Till slut får jag lägga mig på sidan i sängen, kippande efter luft medan tårarna rinner nedför kinderna. Frun hänger sig över och frågar hur det är fatt. Jag pekar stumt med fingret i boken…
Mer om Wodehouse:
P.G. Wodehouse skrev över hundra böcker, så om man gillar Jeeves-böckerna så finns mycket att välja på. Förslagsvis kan man gå vidare med berättelserna om Blandings och Lord Emsworth.
2018 kom en ny bok om Jeeves ut, ”Jeeves and the king of clubs”, skriven av Ben Schott. Jag var först skeptisk, men faktum är att den var riktigt bra, väl trogen originalet!
Mer information om Wodehouse och hans böcker finns på Wodehoussällskapets hemsida: www.wodehouse.se