…om att försöka sortera rätt på återvinningscentralen.
De flesta människor vill göra rätt. Så i bästa fall är det en slump, i värsta fall en trend, att jag de senaste veckorna hört tre personer från olika delar av Dalarna och Sverige med hetta säga att de avskyr att besöka deras återvinningscentral.
Själva återvinningen är de positiva till. Eventuella tunga lyft och lite smuts har de heller inget emot. Det är snarare svårigheten att göra rätt och olyckliga möten med ÅVC-personal, som gjort att de helst avstår.
Gemensamt för dessa tre ÅVC-avoga är att de är kvinnor. Så kanske könet spelar in. Det är ofta män som arbetar på återvinningscentraler och vi kan ju kommunicera lite olika. Det kan ställa till det.
Sedan finns förstås en och annan filur, både bland ÅVC-personal och besökarna, som helt enkelt är tölpar. Och då spelar ju könet ingen roll.
Men mina tre bekanta är trevliga och det skulle förvåna mycket om de bytte beteende bara för att de är på en återvinningscentral.
Hur man ska sortera sina ÅVC-sopor är inte alltid självklart. Som exempel har undertecknad just renoverat huset och behövt slänga en del byggavfall som man är ovan vid.
Efter att ha frågat den oftast trevliga personalen på vår egen ÅVC började man få kläm på hur det ska gå till. Då, för någon månad sedan, bytte de skyltning och sorteringsanvisningar – och man fick börja om och lära sig på nytt…
Nuförtiden ska till exempel frigolit inte slängas i ”brännbart”, utan i ”plast”. Men INTE om det är bygg-frigolit för då ska den läggas i den nya containern med det något luddiga benämningen ”Energiåtervinning”.
Containrarna för ”brännbart” är förresten helt borttagna, så lupinerna man rensat ska också kastas i energiåtervinning.
Man blir ju nyfiken på vad ordet ”energiåtervinning” egentligen betyder. Så man gör en sökning som förklarar att det är: ”Avfall som inte går att återanvända eller återvinna, utan som blir till bränsle i kraftvärmeverk.”
Alltså brännbart…
Lite varstans på ÅVC-området hänger stora banderoller med orden: ”Töm säcken!”. Men enligt en bister personal häromveckan, ska jag komma ihåg att ”…kasta hela säcken, hopknuten och utan minsta glipa, när du slänger lupiner!!!”
Av hans tonläge att döma kan man tro att det är kärnavfall, snarare än lupiner i säcken.
Men det säger jag såklart inte.
Återvinning är inget man skämtar om.
Som sagt, självklart är det knappast…
Kanske vissa människors olust inför att besöka återvinningscentraler beror på just det: Att vi gärna vill göra rätt, men att det är så svårt att lyckas?
En av mina bekanta berättar om ett möte med en måttligt charmig ÅVC-personal. Han riktigt kör med henne och tycks njuta av situationen.
Hon tröttnar snabbt på hans översittarfasoner och förklarar att sopsortering enligt deras anvisningar är långt ifrån självklar.
Då sträcker han upp sin ansenliga kroppshydda och mullrar att hon måste läsa på bättre hemma, innan hon åker dit.
”Det har jag gjort, men det står inget om det här”, svarar hon, pekar ned på det udda innehållet i hennes säck och fortsätter:
”…Förresten är sopsortering en pytteliten del av vardagen för de flesta. För dig är det ett jobb. DU ska kunna det här. Och du ska hjälpa oss andra när vi blir tveksamma.
”Då gjorde han det, men det är ju trist att man ska behöva bli irriterad först…”, konstaterar bekantingen.
När man hör deras ÅVC-historier så påminner det lite om gamla tiders husförhör, när prästen kontrollerade allmogens kunskaper i lilla katekesen.
Det var nog få som såg fram mot den saken också. Å andra sidan var kyrkan åtminstone hygglig nog att inte byta ut delar av texten i katekesen lite då och då…
Idag har det mesta som handlar om miljö och återvinning hög status i Sverige och ses med en närmast ortodox nit av vissa. Därför kan kritik, även när den är konstruktiv, uppfattas som att man svär i kyrkan.
Därför är det här också ett område som gjort för att skapa småpåvar.
Nåja, vi borde kunna vara överens om att ingen ska tveka att åka till återvinningscentralen, och helst inte av oro för att råka sortera något fel.
För som Theodore Roosevelt sa: ”Vid varje beslut så är det bästa att göra rätt, det näst bästa att göra fel – och det värsta är att inte gör något alls.”