…om att få pojkar att läsa mer.
Bokläsande är som en svalkande hand på vårt samhälles stressfebriga panna. Så ser jag på saken. Och om fler läste mer böcker, skulle vi kanske också slippa en hel del av de mysko extremer som nu kravlar fram, från alla möjliga håll. Bara det är ett skäl fortsätta att uppmuntra läsande, inte minst bland unga, och i synnerhet bland pojkar.
Jag har tre barn, som snart är vuxna alla tre. Flickan läser gärna, mycket och snabbt. Pojkarna var det svårare med i början. De var, likt sin far, mer fysiska i ung ålder och när det är full fart tills man stupar så finns inte mycket tid över för läsning.
Dessutom har deras bokläsande en konkurrens som saknar motstycke i historien. Det är sociala medier, TV-spel, dataspel, mängder av TV-kanaler och Youtube ovanpå det – och allt ger snabbare belöning än en bok.
Men som förälder försöker man. Tyvärr var läsutbudet i mitt tycke inget vidare när pojkarna närmade sig tioårsåldern. Det fanns mängder av barn-/ungdomsböcker om barn som var mobbade, upplevde allehanda familjeproblem eller hade ett kämpigt inre känsloliv.
Men, det ville inte grabbarna läsa om. Dessa pojkar, med mycket spring i benen, ville ha action och spänning, och sådant var hart när omöjligt att hitta bland svenska författare av lite modernare snitt.
Här kanske någon tycker att jag var en ytlig förälder som inte passade på att låta pojkarna gräva i sitt inre känsloliv när de läste. Men så var det inte. Hade de velat det så hade de givetvis fått det. Men det ville de inte. Och mitt enda mål vid tidpunkten var bara att hitta böcker som lockade dem att fortsatta läsa så att de fick upp farten och läsförståelsen, och med tiden själva kunde välja väg i böckernas alldeles egen värld.
Den här ”bokbristen” för målgruppen får vi väl skylla på kapitalismen – bokbranschen erbjuder det som efterfrågas mest och svenska pojkar med en fäbless för action och spänning, läste helt enkelt inte tillräckligt många böcker.
Utbudet har kanske förändrats sedan dess, men att döma av den här recensentens bedömning av årets barnbokspristagare så kan man undra…: https://www.expressen.se/kultur/fragan-ar-vilka-bocker-som-verkligen-riktar-sig-till-barn/
Så det fick bli utländska författare till sönerna. Det var hjälten Jack Stalwart, Alex Rider, Hoover Car Racer, Gregor-serien av Suzanne Collins och en mängd andra. De blev tillslut hyggliga på att läsa – i alla fall bättre än mig i den åldern.
Förhoppningsvis har det gjort skolan något mer behaglig för dem. För att vara långsam-läsare i skolan gissar jag är som att spela hockey med oslipade skridskor – du är med på isen men har svårt att hänga med. Då blir det tråkigt ganska fort.
Ett alternativ skulle då kunna vara att tränarna sänker tempot för alla, så att de med oslipade grillor hänger med, men då blir det ju trist och ointressant för resten.
Ovanstående händer inte i hockeyn för där ser ledarna till att alla barn, från yngsta ålder, har slipade skridskor. Det är ju en grundförutsättning för att det ska vara kul, så grymt vore det annars.
Det där kan man fundera på lite.
Själv läser jag i snigelfart, i alla fall i jämförelse med min närmaste omgivning. Det skulle kunna skyllas på att jag läser mycket noggrant, eller att jag somnar fort på kvällen. Men det vore bara svepskäl.
Närmare sanningen är att jag började läsa större volymer ganska sent i tonåren. Man blir sällan riktigt bra på det man startar med sent i livet, av den enkla anledningen att man missat många träningstillfällen. Det här gäller för det mesta, från hockey till musicerande – och läsande.
Ja, om man nu inte råkat bli begåvad med en super-gen inom området förstås, då kanske det kan gå lyckligt ändå. Men sådana gener är i min erfarenhet mycket sällsynta. Min egen läsar-gen sitter där någonstans i kroppen, lite småkorkad och loj, och då är det bara hårdkörning som gäller, när man har missat försäsongsträningen.
Under några lyckliga år trodde jag att jag läste ganska fort. Sedan träffade jag min fru. Och om vi ska hålla oss till hockeyliknelserna, var det som att jämföra gärdsgårdsserien med NHL. Hon var, efter en hel ungdom fylld av bokläsande, i en helt annan division. Därför fick jag också, mycket tidigt i förhållandet, lägga läs-tävlingsinstinkten på nattduksbordet när jag hörde hennes skitsnabba blandvändande i sängen bredvid. Vissa saker är klokast att bara släppa.
När det gäller skönlitteratur så läser jag nuförtiden runt trettio böcker per år (läste jag inte så noggrant och somnade så fort så skulle det vara många fler, säkert). Min bättre hälft läser minst det dubbla.
Men, långsamt eller fort är strunt samma. Huvudsaken är att man läser en bok då och då. Det är bra för själen.
Vi avslutar som vi började, med en liknelse: Man kan se läsande som en hög bokhylla, där de lägre hyllorna är fyllda med enkla berättelser och de högre med mer avancerade känslor och uttryckssätt.
Själva läskunnandet är stegen upp till hyllorna.
Är den stegen ranglig kan det hända att man håller sig till lägre hyllorna resten av livet. Det vore synd, för det finns ofantligt mycket kul och ögonöppnande en bit upp.
Därför: Läs böcker, läs!
Här är några bra bok-citat från kloka personer:
”Om du inte tycker om att läsa, så är det för att du inte hittat den rätta boken.” – J.K. Rowling.
”Att läsa en (1) bok, är som att äta ett potatischips” – Diane Duane.
”Böcker hjälper människan att inse att de där originella tankarna man har, inte är speciellt nya alls.” – Abraham Lincoln
”Visa mig en läsande familj, och jag ska visa dig några människor som förändrar världen.” – Napoléon Bonaparte
“En bokläsare lever tusen liv innan han dör….Människan som aldrig läser, lever bara en gång.” – George R.R. Martin