Min första bil var en Volvo 142 årsmodell -74. Den var smurfblå och gick utmärkt. När något pajade tog man bara en sväng till ”Knoppens bildelar”. Knoppen kunde allt om bilreparationer och fiskade snabbt fram det man behövde.
Sedan åkte man hem, tog fram sin vältummade reparationshandbok, och bytte delen. Bilarna var enklare då och även en amatör som undertecknad kunde laga det mesta. När man var klar så kände man en nöjdhet som är svår att uppnå på annat vis än när man lyckas med något praktiskt. Man kände sig potent.
Nuförtiden är det lite annorlunda…
Ta familjens nya bil som köptes i julhelgen. Den har tre år på nacken, drivs av både batteri och motor och drar fenomenalt lite bensin. Och även om det inte är en lyxmodell så har den en otrolig mängd elektriska finesser.
Till exempel tar den själv tag i ratten om man närmar sig vägkanten, bromsar själv och instrumentpanelen blinkar och piper (och ibland skriker) om man närmar sig något. Att köra in i familjens rätt trånga garage bjuder därför på en kakafoni av pipande. Den piper när man backar, piper när man kliver ur. Ja, den piper mest hela tiden.
Här vill man ju inte verka otacksam, men efter trettiofem år av att själv kunnat hålla bilen på vägen och bromsa i tid så känns det rent obehagligt när bilen tar över kontrollen. Så trygg i den kloka devisen att ”delat ansvar är ingens ansvar”, stänger man av ett antal automatfunktioner och fortsätter, som tidigare, att ha full egen kontroll över bilkörandet. Då känns det bättre.
Bilen varnar som sagt för allt möjligt, till och med om däcktrycket är för lågt. Den lampan började lysa vid köldknäppen i januari.
Så man svänger in vid närmaste mack för att kolla däcktrycket – som visar sig vara OK. Därför blir det ett samtal till bilförsäljaren, som förklarar att det kan hända att den varningslampan börjar lysa när temperaturen skiftar mycket. ”Du kan nollställa den själv”.
Så man sätter sig i bilen, med instruktionsboken i knäet, och letar sig in i instrumentpanelens meny som är så omfattande att den skulle göra en rymdfärja avundsjuk. Till slut hittar man rätt och nollställer sensorerna för däcktrycket.
Då slocknar däcktryckslampan.
I två mil.
Sedan tänds den igen…
Nytt samtal till försäljaren. ”Prova att släcka lampan själv en gång till. Om det inte funkar så krävs det nog besök på verkstad där de går in med en dator och kalibrerar”, svarar han.
Den här däcktryckslampan irriterar mig. Undertecknad har haft många punkteringar genom åren, runt femton stycken, vilket är ovanligt många enligt de som vet. Punktisarna har skett i olika delar av Sverige, från norr till söder, och även utomlands. Och varje gång har man både tydligt och i god tid känt att något varit fel och kunnat stanna.
Jag förklarar det här för bilförsäljaren och att jag därför vill stänga av däckövervaknings-funktionen helt och hållet. Den är onödig.
”Sorry…”, svarar försäljaren, ”…det är en EU-regel att nyare bilar ska ha den och den går inte att stänga av.”
Muttrande över ett klåfingrigt EU, går man ut till bilen för att försöka nollställa sensorerna igen.
Då går det helt åt skogen.
För bara ett par steg in i menyn börjar alla möjliga felmeddelanden att blinka på instrumentpanelen – den ser ut som cockpiten i ett flygplan i nöd och man skulle inte bli ett dugg förvånad om syrgasmasker började trilla ned ur innertaket.
”Vad är det nu då?”, mumlar jag.
Anledningen till bilens totala frispel visar sig vara en sorts elektronisk dödsryckning som kan uppstå när batteriet har laddat ur. Alltså det vanliga startbatteriet.
”Lätt ordnat”, tänker jag.
Men kruxet är att något ljushuvud placerat batteriet i bagageluckan, och bakluckan är helelektronisk (såklart) och går inte att öppna när batteriet är urladdat.
”Jamen, för ända in i [svordom]”, säger jag.
Nytt samtal till försäljaren. Han tipsar om att man kan göra en tillfällig laddning så att det går att öppna bakluckan, via en säkringsbox i motorrummet.
Så man öppnar motorhuven och efter lite guidning hittas anslutningen i säkringsboxen. Man ansluter sin gamla batteriladdare och en stund senare går det att öppna bakluckan – där man först behöver ta bort de hundrafjorton plastdetaljer som döljer startbatteriet, innan det kan sättas på laddning.
Varför EU bestämmer att man måste ha en varningslampa för däcktryck, men ingen varning att batteriet håller på att ta slut i en bil där precis allt styrs av elektronik, begriper jag inte.
Det är väl för att irritera gamla uvar som mig.
På den positiva sidan är den nya bilen makalöst bekväm, går som ett spjut och dricker bensin som en mindre grästrimmer. Miljöaktivisterna vinkar uppmuntrande när man susar förbi.
Samtidigt kommer undertecknad inte kunna åtgärda några problem själv, utan är helt i händerna på datorer och verkstäder.
Man är helt enkelt bilimpotent.
Det kommer att ta en stund att vänja sig vid…